Habiliteringsersättning är en ersättning som ges till personer som deltar i daglig verksamhet enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) 9 § 10. Det understryks i förarbetena att daglig verksamhet inte ska uppfattas som en anställningsform och att det inte är frågan om ett avlönat arbete. Habiliteringsersättning är därmed inte att anse som lön och beskattas inte.

Samtidigt deltar många i daglig verksamhet delvis för att förbättra sin, många gånger usla, ekonomiska situation. Med tanke på detta är det sorgligt att ersättningen är så pass låg att det för många riskerar att bli en ren förlustaffär att delta. Deltagandet innebär för de flesta merkostnader såsom avgift för lunch och kostnader för resor till och från daglig verksamhet.

Statistiska Centralbyrån har i sin undersökning av levnadsförhållanden funnit att vuxna personer med två eller fler funktionsnedsättningar är en av de grupper i samhället där störst andel ”saknar mindre kontantmarginal”, det vill säga finansiell förmåga att klara en oväntad utgift på 12 000 kr.

I fjol rapporterade Annica Nilsson från ett fullmäktigesammanträde 25/11 där hon genom en interpellation ställt frågor till Socialnämndens ordförande Dan Engstrand (M) om nivån på habiliteringsersättningen som deltagare i daglig verksamhet uppbär.

– Jag begärde att få veta varför styret inte ansökt om hela det statliga bidraget som avsatts 2019 för att införa eller höja ersättning, eller bibehålla en tidigare höjning av densamma,  säger Annica.

2019 begärde kommunen endast 700 000 kr av de 2 157 150 som fanns tillgängliga för ändamålet. Dessa pengar söktes för att bibehålla den höjning från 5 till 7 kronor i timmen som genomfördes 2018. Utöver att ifrågasätta varför man inte ansökt om hela summan frågade Annica även Socialnämndens ordförande om han planerade att se till att hela bidraget för skulle sökas för 2020. Han ville, Alliansens vana trogen, inte svara på frågan utan menade att man ännu inte visste om det skulle komma något statsbidrag. Redan då, för snart ett år sedan konstaterade Annica att:

”Eftersom statsbidraget finns med i regeringens budgetproposition vore det dock önskvärt att Engstrand börjar tänka på detta redan nu.”

Facit blev att kommunen fick möjlighet att begära 2 452 860 kronor för år 2020 och valde i vad som får anses som ett fall framåt att begära 1 000 000 kronor av dessa för att behålla höjningen från 2018 samt, enligt förslag från förvaltningen, införa en bonus på försök. Om försöket faller väl ut är syftet enligt tjänsteskrivelsen att kunna använda en större del av statsbidraget kommande år. Bonusen innebär för 2020 en retroaktiv engångsutbetalning på 900 kronor för den som deltar i daglig verksamhet på heltid och 500 kronor för den som deltar på deltid. Birgitta Garsten, en av Vänsterpartiet Järfällas medlemmar berättar:

– Jag tycker att det är jätteviktigt med den här höjningen och extra utbetalningen. Bara SL-kortet som kostar 620 kr i månaden gör ett enda stort hål i plånboken och utan SL-kortet klarar jag inte min vardag. Det billigaste för mig skulle vara att köpa ett årskort men det kan jag inte göra för en så stor summa kan jag inte betala på en gång. Man är ju inte gjord av pengar direkt. Sen kostar det med matlådor att ta med också, på min dagliga verksamhet serveras det inte lunch och att äta lunch på stan är inte att tänka på, det håller inte ekonomin för. Många som skulle behöva förstå har nog ingen aning om hur ekonomin kan se ut för en med funktionsnedsättningar.

För 2021 föreslår förvaltningen en höjning från 7 till 8 kronor i timmen, vilket ska rymmas inom budgetramen i det fall statsbidragsfinansiering skulle upphöra.

– Vårt politiska mål på området är att förbättra dagens habiliteringsersättning så att de som deltar får en ersättning som täcker kostnader för resor till dagliga verksamheten och för lunch. Efter rådande omständigheter så är en bonus bättre lösning än ingen alls. Framförallt ska ingen behöva förlora ekonomiskt på att delta i daglig verksamhet, säger Annica.

Marketta Kulju-Guevara, ledamot i socialnämnden, är glad att kunna ta ställning för en höjning av habiliteringsersättningen och försöket med införandet av en bonus till deltagarna.

– Det är ett steg i rätt riktning och givetvis behöver man försäkra sig om att förstärkningar blir hållbara i längden. Det vore ju katastrofalt att hamna i en situation där ersättningen för deltagarna sänks! Samtidigt är det viktigt att målgruppen får full tillgång till de pengar som nu avsatts för ändamålet genom statsbidrag. Vi ska inte hålla inne med resurser till habiliteringsersättningen som är en av de få vägarna som står öppna för deltagarna i daglig verksamhet att förbättra sin egen ekonomi. Vi i vänsterpartiet vill se successiva höjningar av habiliteringsersättningen kommande år, med eller utan riktade statsbidrag. Statsbidragen är en tillfällig och osäker finansiering. Vi menar att kommunen behöver visa vilja att prioritera gruppen även i sin egen budgetram. Säger Marketta

Det kommunala bostadsbolaget Järfällahus AB skulle bygga cirka 200 nya hyresrätter i Barkarbystaden. Nu står det klart att planerna slopas på uppdrag av den styrande Alliansen. Men bolagets styrelse har överhuvudtaget inte involverats i beslutet.

Under 2018 träffades ett markanvisningsavtal mellan kommunen och deras allmännyttiga bostadsbolag, Järfällahus AB, om att förvärva mark för byggandet av cirka 200 bostäder i Barkarbystaden. Syftet var att Järfällahus skulle bygga prisvärda och klimatsmarta hyresrätter för att bidra till en blandning av boendeformer i den framväxande stadsdelen. Men nu slopas planerna helt. Järfällahus VD har dragit tillbaka markanvisningen på uppdrag från högerstyret i kommunen. Bolagets styrelse, som består av företrädare för de politiska partierna i kommunen, har dock inte involverats överhuvudtaget.

Det är inte första gången som Kommunstyrelsens ordförande, Emma Feldman kringgår demokratiska processer. Vi är nog många som minns debaclet med Tavlan men nu handlar det alltså om hela bostadskvarter som på ett odemokratiskt sätt undandras från kommuninvånarna.

– Vi kan inte acceptera det längre, nu vill vi ha en oberoende utredning så att vi får ett ordentligt underlag för ansvarsutkrävande, säger Bo Leinerdal

Det här beslutet innebär att Järfällahus sista markanvisningsavtal nu har sagts upp och därmed finns det inga planer på att starta byggandet av fler allmännyttiga hyresrätter i Järfälla. Nu vill vi i oppositionen att hanteringen av ärendet ska granskas av de förtroendevalda revisorerna. Särskilt kritiska är vi mot kommunstyrelsens ordförande Emma Feldmans agerande som ansvarig för den politiska styrningen.

Den politiska ledningen säger att beslutet är fattat utifrån att de vill att Järfällahus ska fokusera sina resurser på att utveckla det befintliga fastighetsbeståndet i enlighet med ägandedirektivet. Ett resonemang som inte håller. Det står nämligen i ägandedirektiven att Järfällahus bör bidra till 100 nya bostäder årligen. Istället ser vi ett allmännyttigt bestånd som på sikt krymper i och med att planerade projekt avstyrs samtidigt som dörren för ombildningar och försäljning står öppen.

Igår släppte Lärarförbundet en rapport om barngruppsstorlekarna i förskolan, dess konsekvenser för undervisningen samt en kravlista.[1] Det är orimligt att våra förskollärare inte får de förutsättningar som krävs för att utföra sina uppdrag, men vad som är än mer orimligt är den situation vi skapat för barnen.

Sedan januari 2020 är Barnkonventionen lag i Sverige, enligt artikel 3 ska barnets bästa beaktas vid alla beslut som rör barn, det känns inte riktigt som att det uppfylls i Järfälla kommun. Det är absolut ingen nyhet att förskolebarn mår bättre av små barngrupper i förskolan, det är forskningen enad kring[2]. Både barnen och förskollärarna är utsatta för en enormt stressig vardag på förskolan. Min fråga är varför Järfälla kommuns förskolor högaktningsfullt ignorerar detta år efter år, motion efter motion i fullmäktige, och fortsätter kasta både våra barn och förskollärare framför bussen? Är inte barnen viktigare än så?

Förskoleupproret har länge drivit frågan om situationen i förskolan[3], ändå är det som att politiken låtsas som ingenting. Varför är det så oviktigt? Varför är förslag om fler väktare på platser i kommunen som polisen anser onödiga viktigare än satsningar på våra barn i förskolan och deras pedagoger?  Inte nog med att pedagogerna i Järfällas förskolor ska fortsätta att betala för sina pedagogiska måltider i barngrupp tack vare Alliansen och SD, de ska dessutom stressa ihjäl sig och stå helt utan förutsättningar att genomföra sitt pedagogiska uppdrag.

Imorgon kommer ett ärende kring strategi för utveckling av förskolan i Järfälla, ingenstans skrivs det om en prioritering av att minska barngruppsstorlekarna och komma till rätta med dem. Vi i Vänsterpartiet tycker att det är av högsta prioritet att tillgodose barngruppsstorlekar i enlighet med Skolverkets rekommendationer[4] på alla förskolor i Järfälla kommun.

Mia Söderlind (V), ersättare i Barn- och ungdomsnämnden

[1] https://www.lararforbundet.se/artikelsidor/barngrupperna-ar-fortfarande-for-stora

[2] https://www.svt.se/nyheter/forskare-barns-valmaende-paverkas-av-gruppstorleken

[3] https://forskoleupproret.weebly.com/

[4] https://www.skolverket.se/om-oss/press/pressmeddelanden/pressmeddelanden/2017-04-25-mindre-barngrupper-i-forskolan

Drygt 8 av 10 kommuner har en politiskt beslutad handlingsplan för kommunens arbete med mäns våld mot kvinnor/ våld i nära relationer[1]. Järfälla är inte en de kommunerna.

I april 2013 beslutades om en handlingsplan för våld i nära relation av socialnämnden. Sedan dess har planen dock fallit i glömska och varken aktualiserats av nämnden eller i fullmäktige. Vänsterpartiet vill att den gamla handlingsplanen ska aktualiseras av fullmäktige och anpassas för att gälla kommunövergripande. Det är helt avgörande att mätbara mål och systematisk uppföljning blir en del av kvinnofridsarbetet i vår kommun. En strukturerad och hållbar samverkan formaliserad genom avtal med såväl kvinnojourerna som med tjej- eller ungdomsjourer behöver komma på plats.

Tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet reserverade vi oss mot kommunstyrelsens beslut, den 7 september, att avslå vårt yrkande att göra just detta. Det borgerliga minoritetsstyret och SD anser att 5 punkter i styrets 77-punktsprogram för trygghet och säkerhet är tillräckligt för att ange inriktningen för kommunens arbete mot våld i nära relationer. Vi menar att dessa punkter är helt otillräckliga av flera skäl och​ att tanken att låta dem ersätta en handlingsplan måste betraktas som en rejäl ambitionssänkning.

Det är anmärkningsvärt om vi inte kan nå en bred politisk enighet kring att driva ett ambitiöst och proaktivt arbete i hela kommunen i frågan om att förebygga och stoppa mäns våld mot kvinnor. Utöver det som lagen kräver i form av akut skydd och biståndsbedömda insatser behöver det finnas en kommunövergripande samverkan för att bland annat garantera kvinnor och medföljande barn permanenta bostäder efter utskrivning från skyddade boenden. Det är ovärdigt Järfälla kommun att placera kvinnor och barn, som blivit akut hemlösa till följd av våld i nära relation, på vandrarhem i månader och år. Socialförvaltningens rapport från FOU Nordvästs senaste kartläggning av barn i akut hemlöshet som Socialnämnden har att ta ställning till den 24/9 visar att så gott som alla hemlösa barnfamiljer från Järfälla i undersökningen bodde på vandrarhem vid mättillfället. Hemlöshetssituationen hade pågått längre än en månad för en stor andel av familjerna och över ett år för några. Merparten av familjerna utgjordes av en ensamstående kvinna med barn och för ett flertal hade enheten för våld i nära relation gjort placeringen. Denna situation menar vi i vänsterpartiet är förkastlig. Om detta får fortgå riskerar det att höja trösklarna för kvinnor att lämna våldsamma relationer. Permanenta och värdiga boenden för kvinnor och medföljande barn som lämnar en våldsam relation är ett av många områden som skulle kunna uppmärksammas i en handlingsplan.

I spåren av den ännu pågående pandemin spås våldet i nära relationer öka och detta bör kommunen rusta sig för med verktyg och resurser för att kunna möta ett ökat behov av insatser på ett flertal områden. Det handlar om prevention, men också om en offensiv bostadspolitik och en välfärd som går att räkna med. Stora grupper av Järfällabor som redan innan pandemin var systematiskt missgynnade har under året blivit än mer isolerade. Det behövs nu ett särskilt fokus på att fånga upp exempelvis äldre, långtidssjuka, personer med funktionsnedsättningar och personer som lever i en hederskontext som också riskerar att utsättas för våld i nära relation. I detta läge borde politiker kunna enas om att sluta upp för och investera i en politik för kvinnofrid istället för att förhålla sig passivt och låta tiden rinna mellan fingrarna. Att investera i kvinnofrid är dessutom en god investering som betalar sig i längden. Prevention och rehabilitering är nämligen billigt i förhållande till vad våld som tillåts fortgå och eskalera kostar oss som samhälle på lång sikt.

Länk till motionen i sin helhet.

Therese Johansson, styrelseledamot V Järfälla
Annica Nilsson, ledamot kommunfullmäktige (V)
Johanna Sergerheim, ersättare kultur-, demokrati- och fritidsnämnden (V)
Marketta Kulju-Guevara, socialnämnden (V)
Mia Söderlind, ersättare Barn- och ungdomsnämnden (V)

[1] Kvinnofridsbarometern 2019, Unizon