I miljöbarometern på kommunens hemsida, i förslaget till klimat- och energiplan och det borgerliga minoritetsstyrets svar på Vänsterpartiets motion om att utlysa klimatnödläge sägs att utsläppen av växthusgaser i Järfälla kommun, som geografisk yta, i princip halverats 2015 jämfört med 1990. Därmed är målet om att halvera dessa utsläpp till 2020 i princip redan uppnått och inga ytterligare åtgärder nödvändiga.

Men är detta korrekt?

1990 släpptes det ut 126569 ton koldioxidekvivalenter inom kommunens geografiska yta. En halvering till 2015 borde visa att utsläppen det året var max 63284,5 ton. Men enligt Länsstyrelsens emissionsdatabas, som kommunen använder som underlag för sin statistik, släpptes det ut 89391 ton år 2015. Det är visserligen en minskning med 29 procent, men inte en halvering. Se bild nedan, Notera att kurvan byter riktning mellan 2016 och 2017. Jag återkommer till vad det är som orsaken.

 Hur kommer det sig att kommunen säger att utsläppen halverats? Jo, de mäter per invånare. Mellan 1990 och 2015 har kommunens befolkning ökat med 28 procent. Samt att vi idag inte producerar lika mycket utsläpp lokalt som vi gjorde 1990. Istället har delar av våra utsläpp flyttat utanför kommunen. Om vi fördelar de totala utsläppen per kommuninvånare så har de minskat med 45 procent till 2015 och 48 procent till 2016.

Genom att redovisa utsläppen per person, när våra utsläpp allt mer sker på annan plats, och kommunens invånarantal ökat, ser siffrorna trevligare ut. Och att dröja med att ta med år 2017, som är senast tillgängliga år i emissionsdatabasen, gör också att siffrorna positivare. Men att det politiska styret redovisas siffror på mest gynnsamt sätt bryr sig inte klimatet om, så länge utsläppen fortsätter vara för höga.

Vad är det då som gjort att kommunens utsläpp trots allt minskat?

Det gula fältet är utsläpp från transporter, grått är uppvärmning av egna bostäder, orange är el och fjärrvärme, rött är utsläpp från arbetsmaskiner, blått är industri, grönt är jordbruk, lila är diverse produkter (färg, lösningsmedel, smörjmedel etc) och brunt är avfall och avlopp.

Det som gjort att utsläppen minskat i kommunen är primärt att Sverige införde en koldioxidskatt 1995. Det gjorde det dyrt att värma upp husen med olja och allt fler gick då över till el och fjärrvärme. De minskade utsläppen från el-  och fjärrvärme beror också primärt på koldioxidskatten. Fjärrvärme som produceras i kommunen är inte länge oljebaserad och elen som används idag för att värma upp våra bostäder produceras utanför kommunen. Där har vi i princip hela utsläppsminskningen. Från 2010 har det inte hänt mycket. Och 2017 ökade utsläppen från transporter inom kommunen så pass mycket att de totala utsläppen steg med 11 procent. Eller drygt 8 om vi räknar per invånare.

Det nationella miljömålet om att minska utsläppen från transporter med 70 procent fram till 2030, med 2010 som referensår ser inte ut att bli en lätt match.

Att kommunen såg ut att klara av etappmålet om att halvera utsläppen till 2020, jämfört med 1990, berodde på den statliga koldioxidskatten och att man valt att redovisa utsläppen per invånare i stället för som total. Nu när utsläppen från transporter ser ut att vänt kraftigt uppåt (såvida det inte var en tillfällig topp 2017) är det väl rätt tveksamt om ens kommunen kommer kunna hävda att det första etappmålet är uppfyllt 2020.

Och den än mer intressanta frågan är hur kommunen ska lyckas med etapp två: 100 procent minskning till år 2050? Slutåret kommunen valt känns dessutom lite märkligt i och med att det nationella målet är att uppnå nettonollutsläpp år 2045.

Kommunens koldioxidbudget från 2017 säger att utsläppen måste minska med 15 procent per år för att vi ska göra vår del för att uppnå 2 gradersmålet i Parisavtalet. Det finns verkligen inte mycket som tyder på att det kommer att uppnås med nuvarande politiska ambitionsnivå. Det och det faktum att kommunen i princip inte åstadkommit några utsläppsminskningar sedan år 1990, om det inte hade varit för koldioxidskatten, är en anledning till att se detta som ett nödläge för att åtgärder ska prioriteras så att vi ligger i linje med vår egen koldioxidbudget.

Juridiskt föreligger nöd när fara hotar liv, hälsa eller egendom. Även om vi är tämligen förskonade idag, är vi med och bidrar till att situationen ser annorlunda ut på andra platser på jorden. Vilket slår tillbaka på oss själva på sikt.

Källor:
Miljöbarometern
Koldioxidbudget
Motion om klimatnödläge och svar
Länsstyrelsens nationella emissionsdatabas
SCB befolkningsstatistik

”Det saknas en enhetlig definition av vad det innebär att utlysa klimatnödläge och i dagsläget saknar kommunen resurser att leva upp till de förväntningar ett klimatnödläge kan medföra”.

Så inleds tjänstemännens svar till kommunstyrelsen på Vänsterpartiets motion om att utlysa klimatnödläge i Järfälla.

EU-parlamentet, Storbritannien, Lunds kommun och hundratals andra har utlyst klimatnödläge. Fler kommuner är på gång. Fridays For Future, Naturskyddsföreningen, Extinction Rebellion och många andra organisationer driver frågan som ett led i att erkänna situationen och agera kraftfullt.

Den borgerliga minoritetsstyret yrkade på att kommunstyrelsen skulle lämna motionen utan åtgärd, vilket också blev utfallet. De anser att kommunen redan bedriver ett omfattande klimatarbete. Sedan 2017 finns en koldioxidbudget och det finns en miljöplan som syftar till minskad klimatpåverkan. Kommunens koldioxidbudgeten visar att det krävs årliga utsläppsminskningar på 10-15% och klimatarbetet kan inte anses vara något annat än otillräckligt så länge budgeten inte följs. Miljöplanen har allt för låga ambitioner.

Med nuvarande utsläppsnivåer lever vi på eventuella framtida generationers bekostnad.

Enligt forskning har vi att vänta mer extremväder, mat- och vattenbrist, konflikter, flyktingströmmar, sjukdomar och ökad dödlighet om vi inte når 1,5 gradersmålet. Är inte det ett nödläge?

Vi hoppas att alla, oavsett partitillhörighet, älskar sina barn och därmed är beredda att göra det som krävs för att inte stjälpa en gigantiskt klimatskuld i knät på dem.  Vi är övertygade om att så är fallet och därmed förväntar vi oss att de visar att de lyssnar på forskningen och bekräftar att det behövs klimatåtgärder utöver ordinarie åtgärder och reformer.

Det finns kunskap från många myndigheter om krishantering för att skydda liv, hälsa, samhällsfunktioner och upprätthålla grundläggande värden som demokrati och mänskliga rättigheter. Vi behöver använda oss av den kunskapen med tanke på det hot vi står inför.

Den 17/2 ska kommunfullmäktige rösta i frågan. För framtida generationer: erkänn klimatnödläge, sätt starkt fokus på klimatfrågan, prioritera insatser för detta i budget så att Järfälla kommer i linje med Parisavtalet.

Vad ska det statliga tillskottet, som blev resultatet av Vänsterpartiets förhandling med M och KD, användas till? Ska de användas till att rädda kvar skolpersonal, som oppositionen föreslagit eller till något annat? Det får Emma Feldman chansen att svara på när kommunfullmäktige sammanträder på måndag 17/2. Bo Leinerdal, oppositionsråd (V), har nämligen ställt en interpellation till Emma Feldman angående behovet av ökade resurser till Järfällas skolor.

När minoritetsalliansen i ett pressmeddelande beskrev budgeten för 2020 kunde vi läsa. ”En tydlig prioritering av skolan ska bidra till att målen om bättre resultat och studiero uppfylls”. När över två månader av året gått kan innebörden av denna ”prioritering” skönjas. Den pågående omorganisationen inom skolan, som syftar till att återgå till en mer traditionell stadieindelning, riskerar leda till att Järfällas skolor tappar kompetens genom minskning av antalet lärare och övrig skolpersonal och att ökning av stress och oro medför att kvaliteten sjunker.

I den riskbedömningen som Barn- och ungdomsförvaltningen genomfört inför förändringen anges att det föreligger stor risk på högstadiet att arbetsmängden och arbetstempot ökar då nedskärningar kommer att ske på resurser och stöd.  Det noteras att ”Risk finns att vi inte kan uppfylla skollagen”. Det kan medföra ökat psykiskt påfrestande arbete.

De fackliga organisationerna, Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund, befarar i ett yttrande angående skolorganisationen att situationen på Järfällas skolor kommer bli avsevärt mycket tajtare under 2020 och att arbetsmiljön för både lärare och elever kommer att försämras. De konstaterar att antalet vuxna i skolan kommer totalt vara mindre under 2020.

Det paradoxala i situationen är att samtidigt som osäkerhet och oro sprider sig på Järfällas skolor kommer besked om ökade statliga stöd till välfärden. För Järfälla kommer ett tillskott på minst 30 miljoner kronor att beslutas i vår.  Inför detta har Emma Feldman i lokal media avfärdat Eva Ullbergs (S) krav från den rödgröna oppositionen att snabbt justera årets budget. Den ansvarige skolpolitikern, ordförande i Barn- och ungdomsnämnden Nikoletta Jozsa (L), avslog det rödgröna förslaget att kräva en tilläggsbudget i syfte att undvika nedskärningar inom skolan.

Det en ansvarsfull politisk ledning nu borde göra, för att skapa arbetsro inom skolan, är att ge besked att det ekonomiska tillskott som kommunen kommer att erhålla till stor del ska användas för att ge ökade resurser till skolan så att nedskärningar som leder till färre vuxna i Järfällas skolor kan undvikas.

• Utifrån ovanstående frågar jag Emma Feldman om du kan ge besked till elever, lärare och övriga att delar av det kommande tillskottet tillförs skolan för att undvika att antalet lärare och annan skolpersonal minskar i Järfällas skolor?
• Kommer du ta initiativ så att en beredning påbörjas för att ett politiskt beslut att justera gällande budget snarast möjligt kan fattas?

Karin Liljeblad skriver i Järfälla direkt nr 4 att ”friska inte får vård via sin försäkring”. Det är sant att friska inte söker vård, men för att ta en sjukvårdsförsäkring behöver en vara frisk.  Äldre och multisjuka kan inte få försäkring till rimligt pris. Självklart får en snabbare vård med dessa försäkringar. Alltsedan min sjuksköterskeutbildning har jag känt en vördnad och respekt inför att ge vård på lika villkor efter behov. De privata vårdförsäkringarna leder till brott mot hälso- och sjukvårdslagen, då de kan hindra att de sjukaste prioriteras. SFS nr: 2017:30 kapitel 3 1§.

Utvecklingen går mot en tudelad sjukvård, bättre och snabbare för de med privata vårdförsäkringar än för oss andra. Från politikerhåll sågs utvecklingen av privata vårdförsäkringar tidigare som oroande. Filippa Reinfeldt, (M), f.d. talesperson i hälso- och sjukvårdsfrågor, sa 2014 att de privata försäkringarna kan leda till bristande legitimitet för den offentligt finansierade sjukvården. I det länkade SVT-inslaget sa även Göran Hägglund, (KD), då socialminister, att hans uppgift var att se till att privata sjukvårdsförsäkringar inte behövs.

John Lapidus, doktor i ekonomisk historia, tar i boken Vårdstölden upp hur det allmänna subventionerar vården för de med privata försäkringar. Detta sker genom att privata vårdgivare redan har hyra, el, utrustning m.m. betalat via avtal för landstingspatienter. De har också av skattemedel utbildad personal. Lapidus varnar för att två välfärdsmodeller utvecklas parallellt och att vi måste välja vad vi vill ha. Han framhåller att motivationen att betala landstingsskatt kan minska hos dem med försäkringar. Försäkringsdriven sjukvård driver också upp kostnader, genom att patienterna vill ha mer för sin försäkring, och privata vårdgivare har intresse av att sälja mer.

Jag är förtvivlad över att vi alltmer går mot det amerikanska dyra och ojämlika systemet. Det är helt fel!

Anna Bång Sjuksköterska, ledamot i äldrenämnden för Vänsterpartiet

Den 6 februari träffades nämnden i ett extra nämndsammanträde vars främsta syfte var att få en rapport om processen med den nya skolorganisationen. Årskurs sex ska flyttas tillbaka till mellanstadiet, vilket innebär stora förändringar för de lärare och övrig pedagogisk personal som arbetar på våra högstadieskolor. 

Under kvällen rapporterades det bland annat att det i dagsläget är 28 behöriga tillsvidareanställda vars tjänster påverkas av omorganisationen, 24,7 heltidstjänster. Av dessa har 18 erbjudits nya tjänster inom förvaltningen samtidigt som 13 personer är inne i en så kallad omplaceringsutredning. 4 personer är hittills uppsagda på egen begäran, varav 3 lärare och en speciallärare. Omplaceringsutredningen innebär att CV med mera tas in och matchas mot andra lediga tjänster i kommunen. De 26 obehöriga lärarna som i dagsläget har en visstidsanställning kommer inte att få förlängd anställning. 

Även övrig skolpersonal såsom elevassistenter, specialpedagoger och kökspersonal berörs av omorganiseringen. Av den övriga personalen har 3 personer fått erbjudande om andra tjänster inom förvaltningen medan 10 är under omplaceringsutredning och 1 är uppsagd på egen begäran. Även för denna personalkategori gäller att visstidsanställningarna inte förlängs. 

Under nämnden lämnade vi i oppositionen (S+MP+V) in ett tilläggsyrkande där vi yrkade följande:

• Att barn och ungdomsnämnden hemställer till Kommunstyrelsen att behovet av en tilläggsbudget för skolan i syfte att undvika varsel av lärare och annan viktig skolpersonal.
• Att Barn och ungdomsförvaltningen återkommer till nämndens sammanträde i mars med en återrapport om hur förvaltningen arbetar med att kommunicera skolorganisationen för de elever, personal och vårdnadshavare som påverkas. 

Som ansvariga för vår grundskoleverksamhet kan vi inte vända ryggen mot våra elever eller vår skolpersonal. Ärendet som följde var en dragning om vårt ansvar, som i det systematiska arbetet med arbetsmiljön. Har vi verkligen tagit reda på hur denna omorganisation påverkar den psykosociala arbetsmiljön på berörda skolor? Hur arbetsbelastningen kommer att se ut för den personal som blir kvar? 

Politiken måste ta ansvar för sina beslut. Nu är det väldigt tydligt att det behövs mer pengar för att eleverna ska få ha kvar sina lärare och för att lärarna och övrig personal ska ha en god arbetsmiljö. Att då påstå att vi inte sett ännu, trots att siffrorna talar för sig själva, att det saknas finansiering för omorganisationen, är det verkligen ett ansvarstagande? Eller är det ännu en effektivisering på bekostnad av elever och skolpersonal?

Ikväll sa nämndens ordförande att vi är där för elevernas skull. Jag håller med, men jag är även där för varenda skolledare, varenda lärare och all annan viktig personal som varje dag går till sina arbeten för att undervisa de elever som befinner sig i de verksamheter vi ansvarar för. För dem måste vi politiker ta ansvar, om det saknas pengar, behöver vi se till att våra verksamhetsområden får mer. Inte vänta och hoppas på att fler ska säga upp sig så det frigörs tjänster. Järfälla, vårt Järfälla, behöver bli den kommun där vi på riktigt satsar på skolan, på alla de elever och vuxna som är där. Vi behöver fler vuxna runt våra barn, all forskning pekar på det. Det är dags att vi tar ansvar för våra politiska beslut och rättar till där vi avsatt för lite medel. 

Jag anser även att vi politiker som ansvarar för skolan måste backa ett steg från våra egna föreställningar kring vad som behövs. Vi kan inte avgöra det ensamma, det är tillsammans med lärarna, övrig skolpersonal och facken som vi gemensamt bygger den utbildningspolitik som bör ligga till grund för vårt svenska skolsystem. Det är professionen som sitter på kunskapen, det är de som vet hur verkligheten ser ut. Det är våra undervisande lärare och annan skolpersonal som varje dag är i verksamheterna med eleverna som ser vad som behövs, det är dem vi måste föra samtal med. Vi måste föra samtal tillsammans och utifrån behov lägga den skolpolitik som krävs för att göra Järfälla till en bra och säker skolkommun för våra elever och lärare. 

Mia Söderlind
Ersättare i Barn och ungdomsnämnden