I miljöbarometern på kommunens hemsida, i förslaget till klimat- och energiplan och det borgerliga minoritetsstyrets svar på Vänsterpartiets motion om att utlysa klimatnödläge sägs att utsläppen av växthusgaser i Järfälla kommun, som geografisk yta, i princip halverats 2015 jämfört med 1990. Därmed är målet om att halvera dessa utsläpp till 2020 i princip redan uppnått och inga ytterligare åtgärder nödvändiga.

Men är detta korrekt?

1990 släpptes det ut 126569 ton koldioxidekvivalenter inom kommunens geografiska yta. En halvering till 2015 borde visa att utsläppen det året var max 63284,5 ton. Men enligt Länsstyrelsens emissionsdatabas, som kommunen använder som underlag för sin statistik, släpptes det ut 89391 ton år 2015. Det är visserligen en minskning med 29 procent, men inte en halvering. Se bild nedan, Notera att kurvan byter riktning mellan 2016 och 2017. Jag återkommer till vad det är som orsaken.

 Hur kommer det sig att kommunen säger att utsläppen halverats? Jo, de mäter per invånare. Mellan 1990 och 2015 har kommunens befolkning ökat med 28 procent. Samt att vi idag inte producerar lika mycket utsläpp lokalt som vi gjorde 1990. Istället har delar av våra utsläpp flyttat utanför kommunen. Om vi fördelar de totala utsläppen per kommuninvånare så har de minskat med 45 procent till 2015 och 48 procent till 2016.

Genom att redovisa utsläppen per person, när våra utsläpp allt mer sker på annan plats, och kommunens invånarantal ökat, ser siffrorna trevligare ut. Och att dröja med att ta med år 2017, som är senast tillgängliga år i emissionsdatabasen, gör också att siffrorna positivare. Men att det politiska styret redovisas siffror på mest gynnsamt sätt bryr sig inte klimatet om, så länge utsläppen fortsätter vara för höga.

Vad är det då som gjort att kommunens utsläpp trots allt minskat?

Det gula fältet är utsläpp från transporter, grått är uppvärmning av egna bostäder, orange är el och fjärrvärme, rött är utsläpp från arbetsmaskiner, blått är industri, grönt är jordbruk, lila är diverse produkter (färg, lösningsmedel, smörjmedel etc) och brunt är avfall och avlopp.

Det som gjort att utsläppen minskat i kommunen är primärt att Sverige införde en koldioxidskatt 1995. Det gjorde det dyrt att värma upp husen med olja och allt fler gick då över till el och fjärrvärme. De minskade utsläppen från el-  och fjärrvärme beror också primärt på koldioxidskatten. Fjärrvärme som produceras i kommunen är inte länge oljebaserad och elen som används idag för att värma upp våra bostäder produceras utanför kommunen. Där har vi i princip hela utsläppsminskningen. Från 2010 har det inte hänt mycket. Och 2017 ökade utsläppen från transporter inom kommunen så pass mycket att de totala utsläppen steg med 11 procent. Eller drygt 8 om vi räknar per invånare.

Det nationella miljömålet om att minska utsläppen från transporter med 70 procent fram till 2030, med 2010 som referensår ser inte ut att bli en lätt match.

Att kommunen såg ut att klara av etappmålet om att halvera utsläppen till 2020, jämfört med 1990, berodde på den statliga koldioxidskatten och att man valt att redovisa utsläppen per invånare i stället för som total. Nu när utsläppen från transporter ser ut att vänt kraftigt uppåt (såvida det inte var en tillfällig topp 2017) är det väl rätt tveksamt om ens kommunen kommer kunna hävda att det första etappmålet är uppfyllt 2020.

Och den än mer intressanta frågan är hur kommunen ska lyckas med etapp två: 100 procent minskning till år 2050? Slutåret kommunen valt känns dessutom lite märkligt i och med att det nationella målet är att uppnå nettonollutsläpp år 2045.

Kommunens koldioxidbudget från 2017 säger att utsläppen måste minska med 15 procent per år för att vi ska göra vår del för att uppnå 2 gradersmålet i Parisavtalet. Det finns verkligen inte mycket som tyder på att det kommer att uppnås med nuvarande politiska ambitionsnivå. Det och det faktum att kommunen i princip inte åstadkommit några utsläppsminskningar sedan år 1990, om det inte hade varit för koldioxidskatten, är en anledning till att se detta som ett nödläge för att åtgärder ska prioriteras så att vi ligger i linje med vår egen koldioxidbudget.

Juridiskt föreligger nöd när fara hotar liv, hälsa eller egendom. Även om vi är tämligen förskonade idag, är vi med och bidrar till att situationen ser annorlunda ut på andra platser på jorden. Vilket slår tillbaka på oss själva på sikt.

Källor:
Miljöbarometern
Koldioxidbudget
Motion om klimatnödläge och svar
Länsstyrelsens nationella emissionsdatabas
SCB befolkningsstatistik

Uppdaterades: 01 mar 2020