I de kommunala verksamheterna finns det yrkesgrupper, exempelvis lärare och barnskötare, som har som en av sina arbetsuppgifter att inta måltider tillsammans med elever, så kallade pedagogiska måltider.

I Järfälla måste lärarna betala för att arbeta under lunchtid. I flera kommuner ses den pedagogiska måltiden som en del arbetet vilket man självklart inte kan ta betalt för.

– Det känns olustigt att man som lärare ska betala för att utföra delar av sina arbetsuppgifter, säger Mia Söderlind, ersättare i barn- och ungdomsnämnden för Vänsterpartiet och själv förskollärare anställd i kommunen.

– Vi står inför en stor lärarbrist som enligt prognosen ser ut att hålla i sig. Att rekrytera lärare är svårt, för att få en så attraktiv arbetsmiljö som möjligt är fria pedagogiska måltider något som bidrar positivt.

Skolverket beskriver måltiden under rubrik Skolutveckling ”När maten och ätandet är lustfyllt är det mer troligt att maten hamnar i magen och ger ork att leka och lära. Måltiden är ett tillfälle att umgås och bygga relationer mellan barnen och med de vuxna men måltiden kan också integreras i det pedagogiska arbetet. Den kan användas till att väcka nyfikenhet på mat, odling, ekologi och matematik, eller för att prata om kultur, samhälle och demokrati.”

Men denna viktiga pedagogiska arbetsuppgift är inte alltid rofylld. Vissa dagar innebär det att lunchen för lärare/pedagogisk personal får ätas då maten kallnat och andra dagar kanske inte pedagogen själv hinner att äta.

För pedagogernas arbetsmiljö och för att göra Järfälla kommun till en attraktivare arbetsgivare föreslår Vänsterpartiet nu i en motion till kommunfullmäktige att all verksam personal i kommunens förskolor, grundskolor, särskolan samt gymnasieskolor ska erbjudas fria pedagogiska måltider. Samt att i de verksamheter där all personal inte behövs i elevgrupperna under lunchtid, till exempel i gymnasiet, schemalägger de pedagogiska måltiderna.

Det säger Esme Güler, som kommer till Järfälla för att prata om rasism, identitet och kvinnor i Orten. Vänsterpartiet Järfällas antirasistiska nätverk anordnar ett samtalsmöte med Esme onsdagen den 18 september kl 18.30 på Sans Rival i Jakobsberg. Mötet blir det tredje mötet i år i serien Livsberättelser som Vänsterpartiet anordnar.

Esme som är kurd kom till Sverige som 18-åring från Turkiet. Där fick hon inte prata kurdiska i skolan eller lyssna på kurdisk musik. Att kunna tala perfekt turkiska var nyckeln till integration i Turkiet. Det tänker hon berätta mer om på mötet.

Sedan ett 20-tal år bor hon i Husby och är aktiv på lokalplanet.

– Jag är ju förortskvinna men känner inte igen mig i beskrivningen i massmedia och delvis också i vänstern. Jag är inte förtryckt på det sättet man beskriver men accepterad till en viss del, kan klä mig och göra vad jag vill. I hembyn är jag inte längre accepterad. Jag är både kurd, turk och Husbybo men det är svårt för mig med identiteten. Vem är jag egentligen?

Den lokala aktiviteten i Husby sjuder av liv. Bara i augusti anordnas filmfestival, Husbyfestivalen med Özz Nüjen, Orten odlar-festival och Hiphopbussen, där 20-25 åringar kan testa sina talanger på hiphop-området. Däremot är den offentliga servicen utarmad. Det finns varken Försäkringskassa, Arbetsförmedling eller socialkontor i Husby. De har tagits bort.

Nu ska det bli ombildningar av hyresrätter, nåt som politikerna i Stadshuset bestämt. Det har varit stora protestmöten på Järva mot det men påverkan är svag. Den politiska majoriteten lyssnar inte. Folk är organiserade men det påverkar inte mycket.

– I Turkiet är rasismen öppen, här är den mera dold. På våra arbetsplatser finns det mycket rasism och fördomar. Det märks ofta sublimt, i detaljer, gester, ansiktsuttryck. Men även inom invandrargrupperna finns det frihetsgränser, som familjens och klanens eller släktens egna regler. Det finns kontrollbehov och förminskande av kvinnor. Det här tänker jag berätta mer om på mötet och kanske avrunda med att läsa några egna dikter, avslutar Esme.

Tiggeriförbud är en högaktuell fråga i Järfälladebatten. Vi är två partier som står för ett tydligt medmänskligt alternativ. Det är aldrig okej att förbjuda människor att be om hjälp. Ett tiggeriförbud förvärrar människors utsatthet och riskerar att piska upp hat och hätska stämningar. Vi behöver istället hitta värdiga lösningar för dem som har det sämst.

         Fattigdom försvinner inte för att man

kriminaliserar den.

Sverigedemokraterna har tagit upp Moderaternas krav på att tiggeri ska kriminaliseras. Det är ett förslag som inte löser det mänskliga problemet att människor måste tigga för att försörja sig själva och familjen. Fattigdom försvinner inte för att man kriminaliserar den. Möjligen kan man genom förbudsåtgärder flytta på människorna, men sannolikt inte ens det. Polisen har dessutom viktigare jobb att göra än att jaga fattiga.

Istället för att hetsa mot en av Europas mest utsatta grupper bör vi agera på två plan. Dels sätta press på länder i Europa att skapa drägliga livsvillkor för sina medborgare, så att behovet av att resa ut och tigga upphör.

Här i Järfälla kan vi erbjuda tillfälliga jobb och tak över huvudet för de EU-migranter som vistas här de tre månader de har rätt att vara i landet. Det rör sig om insatser i samverkan mellan kommun, ideella organisationer och företagare, Erfarenhet kan hämtas från Stockholm som har uppsökande EU-team som arbetar i samverkan med socialtjänst, sjukvård och hemkommunerna i framförallt Rumänien. Det är människovärdiga alternativ som skulle sätta Järfälla på kartan som en medmänsklig kommun.

Bo Leinerdal, oppositionsråd och gruppledare, Vänsterpartiet Järfälla
Amanda Palmstierna, oppositionsråd och gruppledare, Miljöpartiet Järfälla

Therese har under sommaren engagerat sig för de asylsökande och papperslösa barnfamiljer som sitt-strejkar på Norra bantorget i centrala Stockholm sedan 8 veckor tillbaka under nätverksnamnet Liv Utan Gränser. Här ger hon oss lite mer information till vilka det är som strejkar och varför.

Initiativet till sitt-strejken kom från en liten grupp mammor ute i landet som ville uppmärksamma den omöjliga situation de och deras familjer hamnat i sedan de nekats flyktingstatus och uppehållstillstånd i Sverige. Gruppen har sedan dess vuxit allteftersom fler familjer anslutit sig.

Afghanistan är av internationella organ rankat som det minst fredliga landet i världen 2019 och ligger samtidigt högt i korruptionsindex och är ett av världens farligaste länder att leva i som kvinna. Samtidigt har andelen afghanska asylsökande som blir beviljade skydd i Sverige sjunkit de senaste åren i och med införandet av den tillfälliga asyllagen. Under samma tid som Sverige stramat åt möjligheten att få asyl har andelen afghanska kvinnor och barn bland de asylsökande ökat. Resultatet av den ändrade flyktingpolitiken syns tydligt bland demonstranterna på torget.

Afghanistan tar inte längre emot tvångsutvisade barnfamiljer, därmed lever familjer som vägrar skriva på papper om att de återvänder frivilligt efter ett avslagsbeslut i ett slags tröstlöst limbo där de varken får vara kvar eller kan utvisas. Föräldrarna tillåts inte arbeta och har generellt sett inte heller rätt att ta del av socialförsäkringssystemet. Familjerna lever därmed i extrem ekonomisk utsatthet samtidigt som de ständigt fruktar att Sverige och Afghanistan ska träffa en ny överenskommelse som gör att tvångsutvisningarna av barnfamiljer kan återupptas.

Bland familjerna, som under sittstrejkens gång varit på Norra bantorget, finns föräldrar som förlorat kroppsdelar i kriget, tonåringar som sett sina släktingar dö under flykten, barn med funktionsnedsättningar och allvarliga sjukdomstillstånd och kvinnor som brutit med familj och släkt för att gå sin egen väg.

Under veckorna som har varit har gruppen hunnit med flera större demonstrationer och en del roliga aktiviteter som konsertbesök och barnkalas, men de har också spenderat många timmar sittandes ensamma i spöregn, sovit på kalla golv hopträngda i lokaler som inte är anpassade för god vila och kämpat i motvind med att nå ut med sitt budskap i semestertider. Vid ett flertal tillfällen har de också nåtts av fruktansvärda nyheter om terrordåd i Afghanistan och ordnat ljusvakor för sina omkomna landsmän.

Få personer med direkt inflytande över situationen har besökt eller på annat sätt uppmärksammat och bemött demonstranternas krav. Men ännu är det inte försent! Ett antal mammor och yngre barn fortsätter demonstrera medan de äldre barnen återvänder till skolbänken.

Den 10:e september, i samband med riksdagens öppnande, kallar nätverket till en stor demonstration på Sergels torg och inför denna kommer de bland annat att behöva hjälp med affischering. Jag hoppas att partiaktivister från såväl Järfälla som övriga kommuner i regionen ansluter sig till demonstrationen eller hör av sig till nätverket och frågar hur de kan hjälpa till att lyfta deras krav. Att lyfta och försöka underlätta familjernas situation är i allra högsta grad en fråga om solidaritet, feminism och rättvisa.

—-

Länk till Liv utan gränsers Facebook-sida

På Vänsterpartiet Järfällas medlemsmöte för en dryg vecka sedan gjordes en pengainsamling till förmån för de strejkande. Föreningen gav också ett bidrag och klimat- och miljönätverket beslutade att skänka bidraget från kommunens naturstädningskampanj i våras.

Nu på lördag, med start kl. 10, är det en feministisk träff för föreningens medlemmar som identifierar sig som kvinna. Även de som inte är medlemmar kan vara med på förmiddagen och lunchen. Se mer information längre ner.

Annica, som bl.a. är ordinarie ledamot i kommunfullmäktige, och Therese, som bl.a. är ordinarie i styrelsen och föreningens internfeministiska talesperson, är de som håller i arrangemanget.

Annica och Therese, träffen är alltså separatistisk. Varför då?

– Eftersom att det fortfarande finns en så stark mansnorm och kvinnors röster ofta tystas och begränsas på olika sätt tror vi att separatistiska rum har en viktig funktion att fylla genom att ge plats för samtal där våra röster ges hela utrymmet. Men gemensamma samtal om feminism, som är öppna för alla oavsett könstillhörighet tror vi också är jätteviktiga och såna vill vi också ha fler av.

Vänsterpartiet är ju ett feministiskt parti, där exempelvis minst hälften i alla styrande församlingar är och ska vara kvinnor. Behövs interfeministiska träffar då?

– Feminism, liksom vänsterpartiets övriga ideologiska ben, är något vi ständigt behöver jobba med. Att vi exempelvis har stadgar som säkerställer kvinnlig representation är viktigt och stort, men ingen garanti för att en feministisk analys och praktik genomsyrar partiföreningen. Vi tror att den här typen av träffar är viktiga för att stanna upp, se vart vi befinner oss och hur vi kan ta oss ännu längre.

Det kanske behövs träffar på samma tema för män?

– Absolut! En, eller flera mansträffar vore toppen. Till exempel skulle man på sådana träffar kunna prata om hur man kan motverka destruktiva maskulinitetsnormer och hur ni kan hjälpa varandra att vara trygga, solidariska kamrater i feminismen. Sen har ni säkert precis som kvinnor kollektiva erfarenheter som skulle kännas skönt att få utrymme att diskutera i lugn och ro. Typ unga mäns utsatthet för våld i det offentliga rummet, stigmatisering av psykisk ohälsa bland män, knepiga normer om manlig sexualitet eller något helt annat.

Ida Gabrielsson, som är riksdagsledamot för Vänsterpartiet och en central person i partiets kvinnonätverk, kommer och föreläser om ”intersektionell feminism” på förmiddagen.  Kan ni förklara vad det innebär?

– Intersektionell feminism handlar om att vara uppmärksam på hur olika normer och maktordningar utifrån klass, ras/etnicitet/nationalitet, sexualitet, könsidentitet, funktion och ålder samspelar med varandra. Det är lite förenklat en feminism som vägrar bortse från att förtryck kan se olika ut utifrån olika positioner och att en och samma person kan ha olika mycket makt i olika situationer. Det vill vi fördjupa oss i!

Om några som inte är medlem tycker det här låter intressant. Kan de komma då?

– Självklart. Förmiddagen och lunchen går det bra att vara med på. Skicka ett mejl till [email protected].