Vi i Vänsterpartiet i Järfälla tycker att det integrationspolitiska programmet i överlag är väldigt bra och utförlig. Med tanke på integrationsarbetets komplexitet har man ändå lyckats fånga upp många relevanta områden och ställt upp konkreta mål, vilket är viktigt om man ska kunna utvärdera arbetet och se resultat.

Integrationspolitiken måste skifta fokus både nationellt och lokalt. På riksplanet talar man mer och mer om åtgärder för att motverka diskriminering och utanförskap. Man talar om strukturella hinder i samhället. Vi skulle vilja se en starkare fokus också på lokala integrationsprogrammet. Integrationspolitiska programmet i Järfälla innehåller viktiga och konkreta målområden och tar upp en hel del centrala frågor som man självklart bör utgå ifrån.

Vi i Vänsterpartiet anser dock att integrationsprogrammet bör fokusera mer på de strukturella hinderna. Detta helt enkelt för att komma bort från åtgärdsproblemsperspektivet på själva "invandrarna". Integrationens uppgift måste vara att motverka segregation, enligt programmet definierat som: ” När olika etniska och socioekonomiska grupper är åtskilda ifråga om bostäder, arbetsplatser, skolor etc.” Detta understryker vikten av en helhetssyn på samhällsplaneringen i kommunen. Kommunen får inte med ena handen cementera ”ghettoområden” för låginkomsttagare, invandrare och arbetslösa i vissa delar av kommunen och ”gräddhyllor” för vit medel – och överklass i andra, och samtidigt tro att man kan kompensera den segregation man skapat med små vällovliga tillfälliga projekt. Integration får inte inskränka sig till någon sorts ”social turism” där människor från de olika världarna möts under någon temadag med exotisk folkdans och kebab för de vita och surströmming med Små Grodorna för de andra. Det måste vara i vardagen, i skolor, på arbetsplatser, med grannar etc. som människor umgås. Med detta synsätt ser vi dagens segregerade skolor för vad de är, ett socialt misslyckande. Att arbetslösheten är dubbelt så hög bland utlandsfödda och att skillnaden i sysselsättningsgrad fortsätter öka är skandal. Om invandrare över huvud taget får del av svenskt arbetsliv så är det påfallande ofta i arbeten som ligger långt under deras formella och reella kompetens. De signaler detta sänder till invandrares barn, gör att man inte får bli förvånad om de inte känner sig delaktiga och vill engagera sig i samhälle och politik. Kort sagt, segregationen är till stor del inbyggd i samhället. Botemedlet är i första hand genomgripande samhällsförändringar. Ett område där integrationsperspektivet sällan nämns är när man talar om offentlig upphandling. Där tror vi att det finns mycket att göra.

Ett förslag vore att införa antidiskrimineringsklausuler vid all offentlig upphandling. Vi tycker att slutsatsen i programmet, dvs. Organisationstillhörigheten, är avgörande för att visa på hur stor vikt kommunen lägger vid arbete med integration.

Eftersom integrationsarbete är så brett och nämnd- och verksamhetsöverskridande, tror vi att programmet måste ligga under kommunstyrelsen och inte under en specifik nämnd, i det här fallet UKN. Till sist vill Vi även poängtera vikten av att programmet implementeras inom de berörda verksamheterna och att det sker en kontinuerlig utvärdering av arbetet.

Utbildnings-, kultur- och fritidsnämnden beslutade i juni 2003 att ta fram ett måldokument för kommunens arbete med integrationspolitik. Det ska ersätta de mål som antogs av kommunfullmäktige år 1993 för insatserna för invandrare. Direktiven omfattar de flesta av kommunens ansvarsområden. En politisk styrgrupp med representanter för olika politiska partier och en projektledare tillsattes.
Gruppen har haft tio sammanträden och anordnat två seminarier med verksamhetsföreträdare och politiker.
Samråd har skett med demokratiutvecklingsgruppen, samarbetsorganet för barn och unga (SAMBU), ledningsgruppen för lokal samverkan inom arbetsmarknadspolitiken och personalavdelningens grupp för genomförande av kommunens personalpolitiska plan (tillika mångfaldsplan). Styrgruppen har träffat företrädare för några invandrarföreningar.
Det integrationspolitiska programmet ska vara en hjälp för nämnder, förvaltningar och enheter i arbetet med integrationsfrågor. Det ska medverka till att stärka ledarskapet och öka tydligheten i ambitionen att Järfälla ska vara ett samhälle där alla har lika möjligheter i skola och arbetsliv, i boende och fritidsverksamhet, i vården och omsorgen. Ett samhälle som tar tillvara den etniska och kulturella mångfalden i dialog och samverkan och där främlingsfientlighet och diskriminering inte tolereras.

Vänsterpartiets representant i styrgruppen var Berivan Öngörur. Har du några frågor eller funderingar får du gärna ta kontankt med henne på [email protected].

Programmet som kommer att tas i Kommunfullmäktige i mars finns att läsa nedan.

Det är oacceptabelt att en kvinnas klädsel och sexuella historia används i domstolar för att legitimera övergrepp. Gudrun Schyman kanske hade rätt då hon sa att ”kvinnoförtrycket ser olika ut beroende på var vi befinner oss.
Men det är samma norm, struktur och mönster som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som i Sverige”. Det menar Berivan Öngörur.

Det var en gång en helt vanlig 18-årig flicka. Hon hade en dröm. En dröm om att leva ett värdigt liv utan förtryck. En dröm om att fritt tänka, hysa åsikter och skapa en egen livsuppfattning. Med andra ord, det vi idag kallar universellt erkända och grundläggande mänskliga rättigheter. Flickan blir under två års tid systematiskt frihetsberövad, kränkt, misshandlad och hotad till livet av sina föräldrar. Varför? Jo, hon har kränkt föräldrarnas heder och vanärat sin familj genom att klä sig ”svenskt” (om det nu finns ett svenskt sätt att klä sig på) och varit ute sent på kvällarna. Sviken av sina egna nära och kära vänder sig den sårbara unga kvinnan till samhällets rättsvårdande myndigheter i hopp om att få hjälp. I rätten får hon istället höra advokat Tore Noreberg, som företräder hennes pappa, försvara faderns avskyvärda handlingar med att dottern faktiskt ”sett ut som en hora”. Vidare menar advokaten att det här har varit en fråga om uppfostran, inte fridskränkning när man misshandlat flickan. ”Hon har skolkat, varit olydig, ljugit och varit ute på kvällarna”, fortsätter han.

Denna nedlåtande behandling och fega uttalandet av advokat Noreberg är mycket kränkande och kräver en omedelbar disciplinär åtgärd. Det är oacceptabelt att en kvinnas klädsel, smink och sexuella historia används i domstolar för att legitimera kvinnomisshandel. Men detta är inte första gången. Vi har sett ett oräkneligt antal fall där våld, hot och sexuella kränkningar, till och med våldtäkt av kvinnor, legitimeras på grundval av kvinnans alkoholvanor, tidigare sexuella relationer eller korta kjolar. ”Kvinnoförtrycket. Det tar sig många uttryck. Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.” Detta sa Gudrun Schyman i sitt tal på vänsterpartiets kongress för två år sedan. Talet fick hela det svenska manssamhället att bli rosenrasande. Hur kunde hon likställa svenska män med talibaner?

Men det är precis vad det handlar om. För vare sig man använder kultur och traditioner, religion, klädval, alkohol- och sexvanor som täckmantel är det ”samma norm, samma struktur och samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige”.

Vi lever i ett system där män är överordnade kvinnor. En ojämlik maktstruktur som existerar på alla nivåer i samhället. Vi kan därför inte förklara det gränslösa kvinnoförtrycket eller bekämpa diskrimineringen av kvinnor utan att inse att det är manliga normer och manlig överhöghet som måste bekämpas. Och detta gäller även i rättssalen. Berivan Öngörur Politisk sekreterare (v)

Det är intressant hur Eva Lennström (m) utnämner sig själv till en lokal ”demokratipolis” som ska utkräva ansvar från Vänsterpartiet i Järfälla åt Järfällaborna.
Hon tror sig nämligen veta att alla Järfällabor vill ha ett svar från de lokala vänsterpartisterna om vi är demokrater eller inte.

Svar på insändare "Är Järfällas vänsterpartister demokrater eller Ohly-ister"? av Eva Lennström (m)

Som Vänsterpartister välkomnar vi en diskussion om demokrati. Det är dock lite ironiskt att det ska komma från Moderata samlinspartiet, ett parti som under historiens gång och även idag konsekvent röstar emot ökad demokrati. Allt ifrån motståndet mot den allmänna rösträtten och rösträtt för kvinnor till att vara det enda riksdagsparti som stod utanför kampen mot apartheid i Sydafrika och genom sitt och likasinnade högerpartiers agerande förlängde apartheidregimen och därmed miljontals människors lidande under förtryck. Ett parti som bevisligen har svårt att dra en tydlig gräns mot högerextrema och främlingsfientliga krafter i Sverige och internationellt.

I Järfälla har moderaterna motsatt sig en utveckling av demokratin genom sitt motstånd mot pågående demokratiprojekt. De röstade emot förslaget att ge medborgarna i kommunen rätt att lägga medborgarförslag. Moderaterna i Järfälla är även emot att genom öppna kommunstyrelsemöten öka insynen för medborgarna i kommunens angelägenheter. Med andra ord, moderaternas demokratisyn imponerar inte och kan starkt ifrågasättas. Men alla demokratiska partier i Sverige har genom historien begått misstag. Till skillnad från moderaterna har vi övriga demokratiska partier i varierande grad och omfattning tagit avstånd från de felaktiga åsikter vi under historiens lopp haft.

Vänsterpartiet har i full öppenhet, 1993 i den s.k. vitboken, redogjort för de historiska misstagen. Vår lärdom är att upprepa och understryka den självklara principen att demokratin alltid är en överordnad princip. Svaret på frågan om vi är demokrater är enkelt och borde inte vara någon nyhet för Eva. Om hon deltog på genomförda demokrativeckorna i kommunen, kunde hon vid något skolbesök höra hur vi redogjort för den samstämmighet som finns om demokratins grunder bland partierna i kommunen. Däremot skiljer vi partier oss åt genom olika syn på hur demokratin kan breddas och utvecklas.

Vänsterpartiet anser att demokratin skall utvecklas till att omfatta människors vardag och att det därför är viktigt att hitta former för människors aktiva deltagande i det vardagliga samhällsbygget. Vi anser att demokratin även måste omfatta ekonomins område och vill diskutera formerna för att utveckla den ekonomiska demokratin. I frågan om vad olika vänsterpartister väljer att kalla sig, vill vi hänvisa till våra grundlagar, där även den politiska åsiktsfriheten ingår. Vi respekterar dessa grundlagar.

Men Eva kanske vill göra som i Turkiet, där man i konstitutionen reglerar vad människor får och inte får kalla sig?

Göran Hillman – Kommunfullmäktigeledamot och Gruppledare
Bo Leinerdal – Kommunfullmäktigeledamot
Ann Persson – Kommunfullmäktigeledamot Naile Aras – Kommunfullmäktigeledamot

Mitt namn är Berivan Öngörur. Skulle jag ha presenterat mig över telefon skulle det bli i stil med; ”Hej, jag heter Berivan Öngörur”. På andra sidan luren; ”Va sa du”?
Jag upprepar; ”Mitt namn är Berivan Öngörur”. På andra sidan; ”Ursäkta”? Och jag fortsätter; ”Berivan Öngörur, här”. Och så hamnar vi i en ond cirkel, som man också kallar en kulturkrock eller kulturchock om man så vill.

Men som ni förstår så har jag nu efter 18 år i Sverige och höga mobilräkningar lärt mig att inte göra introduktionen längre än nödvändigt. Jag är integrerad i det svenska samhället, får jag många gånger höra. Nu börjar jag direkt med; Hej, jag heter Berivan, jag bokstaverar, B som i Bertil, E som i Erik, R som i Rickard, i som i Ivar, V som i Viktor, A som i Adam och N som i Nicklas. Jag har dock fått lite kritik för hur jag som feminist endast väljer att bokstavera med killnamn, men det får jag leva med. Ett steg i taget. Jag brukar dock undvika att gå in på mitt efternamn om det inte är absolut nödvändigt. Och det är alltid lika roligt att höra motparten replikera; ”Hej Berivan”! Hur enkelt som helst. Snacka om integration!

Syftet med denna korta inledning är inte att på något sätt få er att tycka synd om mig för att jag har ett sånt konstigt namn. Det gör jag bäst själv. Det gör även tusentals människor i detta land med utländsk härkomst som väljer att byta sina namn, och därmed en del av sin identitet, till ett mer svenskklingande namn i tron om att få bättre chanser att komma till en arbetsintervju. Människor som inte bara är trötta på att bokstavera sina namn för konservativa myndighetspersoner som legitimerar och frångå sitt ansvar för integrationsarbetet med att säga ”att allt främmande är skrämmande”. Men människor som varje dag lever med att diskrimineras, kränkas och fråntas sin stolthet, integritet och dignitet för att de råkar heta nåt som inte rullar rätt i mun eller inte ser ut som majoriteten. Välkommen till landet med världsmästerskap i dålig integration!

“I have a dream that my four children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.” Detta sa Martin Luther King 1963.

Jag blir så ledsen, arg men mestadels besviken över att vi inte kommit längre och känner en frustration över att det händer så lite trots att vi vet så mycket. Vi kan inte längre tala om mångfald eller inte. Mångfalden finns här vare sig vi tycker det är främmande, skrämmande eller rent av spännande. Hur vi väljer att använda denna mångfald är helt avgörande för vilket samhälle vi vill leva i.

Integration är och förblir ett samhällsansvar och ”den stora tragedin är fortfarande inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad". Jag vill på inget sätt ge enkla svar på svåra och komplicerade frågor. Det handlar naturligtvis om att bryta upp möglade system, tankar och fördomar. Jag tror inte att integrationsminister Jens Orback, även efter han slutat snacka om ”hästar” och börjar arbeta, kan lösa de stora problemen med diskriminering och särbehandling på arbetsmarknaden, den utbredda segregeringen i bostadsområden eller maktlöshet som många människor känner i vårt samhälle idag.

Integrationen hänger inte bara på en person utan det är allas vårt ansvar. Med detta inte sagt att vi ska ställa oss upp och sjunga ”We shall overcome” men ibland glömmer vi bort eller underskattar det stora värdet i de små sakerna. Kanske kan du som personalchef fundera ännu en gång när du väljer att lägga vissa ansökningar åt sida. Att du som granne stannar till och småpratar med den andra grannen trots att han bär en turban och inte heter Svensson eller varför inte ta en fika med den där utländska städerskan på jobbet som alltid sitter och dricker sitt kaffe ensam. Inte som en välgörenhetsgest eller syndbockförklaring, men som en utsträckande hand. Och jag lovar att de människorna inte kommer att bitas.

Berivan Öngörur
Politisk sekreterare (v)