Det är lustigt att se hur ja-förespråkarna förskönar bilden av EMU till att vara ett solidaritetsprojekt. Vissa går till och med så långt som att kalla det ett vänsterprojekt.
EMU är och har aldrig varit ett vänster- eller solidaritetsprojekt. Inför och under toppmötet i Maastricht 1991 när EMU förhandlades fram dominerade högern politiken i de flesta stora EU-länderna. Detta tillsammans med en annan politisk strömning, nämligen viljan att omvandla EU till en stark överstatlig union och storföretagens resursstarka lobbyorganisation AMUE, färgade starkt EMUs utformning.

Att hävda att EMU skulle vara ett solidaritetsprojekt som syftar till att minska kapitalets makt eller att fördela makten mellan fattig och rik är helt enkelt inget annat än tomt tugg. Tvärtom. Själva syftet med EMU är att förhindra regleringar av kapitalmarknaden. Dess regelverk förbjuder åtgärder som hindrar den fria rörligheten av valutor, vilket även betyder att det förhindrar EMU-länderna att vidta åtgärder mot valutaspekulation. Den ekonomiska politiken ligger i EUs fördrag för att hindra människor att välja en annan politik. Det är nämligen väldigt svårt att ändra i EUs grundlag. Det kräver att alla EU-länder röstar om förslaget i sina respektive parlament. Inte nog med det så har alla EU-länder vetorätt. Det betyder att ett enda land kan stoppa hela förslaget. EMU kräver att medlemsländerna samordnar sin ekonomiska politik. Detta sker genom konvergenskriterierna inför ett medlemskap och stabilitetspakten när man väl är medlem i EMU.

Ett ja till EMU den 14 september betyder att vare sig det svenska folket röstar fram en konservativ eller socialdemokratisk regering så kommer de att bedriva samma ekonomiska politik. Då kan vi ju lika bra slopa riksdagsvalen! Sanningen är den att i EMU kan de borgerliga partierna och delar av socialdemokratin bedriva en ekonomisk politik som de inte fått gehör för i Sverige på EU nivå. En ekonomisk politik med försämring av arbetsrätten, nedskärning av den offentliga sektorn och minskad makt till folkvalda att bedriva en ekonomisk politik i enighet med vad det svenska folket vill ha som resultat. Visst, ensam är inte stark. Men att vara i fel sällskap kan vara förödande!

Berivan Öngörur
Politisk sekreterare (v)

Med bara 4 veckor kvar att fiska röster till EMU-folkomröstningen den 14 september börjar desperationen bli stor hos Ja-sidan, i synnerhet inom Socialdemokraterna á la Persson. Precis som under folkomröstningen till EU 1994 haglar det nu löften om guld och gröna skogar som ett medlemskap kommer att föra med sig.
Snart kallar väl Göran Persson till presskonferens om att EMU botar aids medan ett Nej framkallar cancer!

Vi kanske kan börja fråga oss själva hur det egentligen gick med löftena från förra omröstningen? Jag tror att svaret på denna fråga ger svar på en hel del andra frågor kring EMU.

Den grundläggande kärnan in ett svenskt EMU-medlemskap är dels minskad demokratisk kontroll över den ekonomiska politiken och dels att det tvingar fram kraftiga nedskärningar i den offentliga sektorn, med andra ord vår välfärd. Vänsterpartiet presenterade nyligen en rapport som visar på den ökade centraliseringen av EMU-ländernas ekonomiska politik. I denna rapport kan man läsa om specifika och detaljerade riktlinjer för den ekonomiska politiken i de olika euroländerna. Här finns allt ifrån privatisering av kommunal verksamhet, mindre generösa pensionssystem, minskade utgifter inom hälso- och sjukvården, decentralisering av löner och nedskärningar av offentliga utgifter.

Senast blev vårt grannland Finland kritiserad för höjningen av ersättning till de arbetslösa, en kritik som Bosse Ringholm var med och formulerade. Så vad konsekvenserna av en ny svensk konjunkturnedgång blir och hur våra möjligheter att försvara den svenska välfärden påverkas beror i hög grad på om Sverige är med i EMU eller står självständiga. Med en självständig ekonomisk politik har vi en stor uppsättning verktyg för att reglera konjunktursvängningar och dämpa ekonomiska kriser. Går vi med i EMU finns det inte mycket kvar av dessa verktyg och Sverige lämnas helt handlingsförlamade i en eventuell lågkonjunktur. I ett sådant läge då risken för massarbetslösheten och nedskärningar i välfärden är som störst är det naivt att tro att en sänkning av momsen och arbetsgivaravgiften eller ett överskottsmål på 2,5 % räcker som kompensation.

Ett nej till EMU betyder att vi sätter demokrati, hög sysselsättning och stark välfärd före byråkrati, prisstabilitet och flexibel arbetsmarknad. För oavsett om man står till vänster eller höger på den politiska kartan, är rätten att välja en annan ekonomisk politik helt grundläggande i ett demokratiskt samhälle och detta upphävs till stor del med ett medlemskap i den europeiska valutaunionen, EMU.

Berivan Öngörur
Politisk sekreterare (v)

Vi kvinnor har alltid blivit klassade som ”osäkra” väljare, vare sig det handlar om folkomröstningar eller allmänna val. Vi har nämligen väldigt svårt att bestämma oss. Vi tar lång tid på oss, lyssnar noga till alla argument och tar inte gärna onödiga risker.
Vi vill ha det säkra före det osäkra. Vi vill känna oss trygga. Och när vi inte kan bestämma oss så lyssnar vi på andra trygga, starka och säkra kvinnoprofiler som vi kan identifiera oss med.

Det här är ingen hemlighet utan en strategi som många politiska partier använder sig av i sina valkampanjer, inte minst ja-partierna i EMU-kampanjen. Med kvinnor som utrikesministern Anna Lindh, EU-kommissionären Margot Wallström och andra höjdare som Gunilla Carlsson och Marit Paulsen vill ja-sidan övertyga oss att vi kvinnor har allt att vinna på EMU.

Men låt er inte luras av den toma och grundlösa retoriken som ja-sidan vill pracka på oss. För sanningen är den att denna lilla skara kvinnor har ingenting som majoriteten av oss kvinnor kan eller bör identifiera oss med. Deras skepp är säkrat för en lång tid framöver.

De som istället får ta den hårda smällen av ett svenskt EMU-medlemskap är den vanliga kvinnan. Kvinnor utgör idag totalt omkring 80 % av de anställda i landsting och kommuner. De som riskerar att förlora sina jobb vid en EMU-anpassning av Sveriges offentliga sektor är med andra ord i mycket hög utsträckning kvinnor. Ja-sidans överskottsmål på 2,5 % istället för 2 % i den offentliga budgeten betyder 0,5 % mindre till den offentliga sektorn. Detta i sin tur betyder ännu mer nedskärningar och dessutom dubbelt slag mot kvinnors ekonomiska ställning.

En ökning av överskottsmålet säger sig själv. Varför skulle den behövas om EMU är så säkert som ja-sidan påstår? EMU är den största fällan för oss vanliga kvinnor som söker trygghet istället för flexibilitet på arbetsmarknaden.

Berivan Öngörur
Politisk sekreterare (v)