Idag (5 december) är frågan om utförsäljning av Jakobsbergs sjukhus åter igen med på landstingsfullmäktiges dagordning. Vi inledde dagen med att dela ut flygblad med information om sjukhuset till landstingsledamöterna när de anlände till landstingshuset på Kungsholmen. Därefter överlämnade vi en namninsamling mot försäljning till Vänsterpartiets oppositionslandstingsråd Håkan Jörnehed för vidarebefordran till ansvarigt landstingsråd när frågan om sjukhuset kommer upp.

Enligt en skrivelse från tjänstemännen i Strategiska fastighetsfrågor och investeringar (SFI) är Jakobsbergs sjukhus fullt uthyrt och väl fungerande. De som besökt sjukhuset de senaste åren har inte kunnat undgå att se att byggnaden har renoverats i omgångar. Ett synligt tecken är den ombyggda entrén, där det idag även finns ett apotek. Det är landstingets fastighetsförvaltare Locum som ansvarar för sjukhusets drift och förvaltning. Enligt ett uttalande från Locums förra VD i början av året är Jakobsbergs sjukhus i bäst skick av de mindre sjukhusen i länet.

Invånarantalet i Järfälla kommun växer så det knakar och ligger i en region som växer. Idag är vi cirka 74 000 invånare i kommunen. Enligt prognosen kommer befolkningsmängden öka med cirka 75 procent inom en 13-års period. 13 år är en väldigt kort period att planera och bygga ut vården bara för att klara befolkningsökningen i Järfälla. Idag är cirka 30 procent av befolkningen i kommunen över 65 år och vi lever allt längre, vilket också ökar belastningen på sjukvården.
SFI konstaterar att ”behålla Jakobsbergs sjukhus ger rådighet och skulle kunna ses som ett komplement till det nya sjukhuset i Barkarby, och inte som en konkurrent.”. Det har skrivits och pratats en hel del om det sjukhus som Hemsö vill bygga i Veddesta och där Capio ska stå för vården. Men än så länge har det bara kommit till att de anvisats mark. Att rusa åstad och sälja Jakobsbergs sjukhus, vilket sannolikt innebär att sjukhuset läggs ner och rivs, innan det finns ett färdigt alternativ är inget annat än oansvarigt. Alliansen i landstinget, med god hjälp av större delen av landstingets opposition och kommunens styrande majoritet, verkar ha lämnat walkover till marknaden att styra hur sjukvårdens behov ska tillgodoses.

Att förlita sig på landstingsfinansierad privatvård har visat sig vara förenat med vissa risker och problem. Ett exempel är BB Sophia som efter två års verksamhet kastade in handduken och sa upp avtalet med landstinget på grund av dålig lönsamhet. Därmed skapades en kris i förlossningsvården i Stockholm. Ju mer vi sätter oss i händerna på privatägd och driven vård, men givetvis betald med skattemedel, desto mindre rådighet har vi medborgare.
Även om det blir ett privatägt och drivet sjukhus i Veddesta så har Jakobsbergs sjukhus en roll att fylla. Precis som landstinget tjänstemän konstaterar ger det oss mer rådighet.

Oavsett vad politikerna i landstingsfullmäktige beslutar idag kommer vi, så länge sjukhuset står kvar, fortsätta vår (politiskt) ensamma kamp för att det ska bli kvar. Att vi har väldigt många kommuninvånare på vår sida i den här frågan har vi märkt alla de gånger vi varit ute och samlat namn och delat flygblad.

Idag är det internationella dagen mot våld mot kvinnor. En dag. En dag! Hur har vi kommit hit? På vilket sätt har vi misslyckats? Hur kan det än idag, i Sverige, vara så utbrett och nästintill normaliserat? I Sverige har 13 kvinnor dött senaste året på grund av mäns våld mot kvinnor. 13. Mer än 1 kvinna varje månad. Undra hur mörkertalet ser ut? I de flesta utav fallen så är det inte en okänd förövare, majoriteten är män som lever nära kvinnan, som tar sig makten att äga henne…

Återgivningen nedan utspelade sig i Järfälla, mitt framför ögonen på oss alla. Men vi såg ingenting. Här är Ankis berättelse:

Det började en gång, för länge sedan… Jag fattade inte vad som hände så, eller så ville jag inte riktigt förstå vad som höll på att hända. Jag kunde inte gå ut på krogen med mina vänner utan att han blev svartsjuk, han kunde ringa ofta, säkert 10 gånger i timmen. Det resulterade i att jag slutade gå ut, för jag orkade inte med alla samtal och inte heller alla förhör som jag fick varje gång jag varit ute. Men det stannade inte där, om jag skulle åka och handla kläder, till exempel till barnen, så fick jag inte ens ha stringtrosor på mig…

Det kom lite små varningar i början… men det var ju inget som jag såg, men som idag kan få mig att tänka. Hade jag lämnat honom redan då, så hade inte allt annat hänt. Man lägger skulden på sig själv, än idag så fattar jag inte hur jag kunde missa alla ”varningssignalerna”. När man blir fysiskt och psykiskt misshandlad och lever med det i flera år, så börjar man till slut att tänka att det är ens eget fel. Var det mig det var fel på? Var det jag som gjorde min pojkvän så svartsjuk?  Var det mitt fel att han fick ett sådant kontrollbehov, vad gjorde jag ens för att känna såhär?

Han säger att det aldrig kommer hända igen… Gång på gång fick jag höra att det var sista gången, jag trodde på det, varje gång. I ett sådant förhållande blir man blind, svartsjukan tar över. Att leva med en man som man älskar över allt annat. Det går inte att beskriva eller förklara hur ”dum” jag känner mig, som var kvar. Det är så otroligt lätt för en person som aldrig upplevt det här att fråga –Varför lämnar du honom inte? Varför är du ens kvar? Det är väl bara att göra slut och flytta ut?

Alla elaka och kränkande kommentarer… i 2 år. När vi fick vår son blev han helt annorlunda, det psykiska våldet blev fysiskt. Nu när jag är äldre och har fått lite mer kunskap, så undrar jag om han kanske fick en förlossningsdepression. Han och hans mamma blev misshandlade i så många år innan hans mamma vågade lämna hans pappa. Det var liksom hans sätt, såhär behandlar man en kvinna, men jag trodde aldrig att han skulle röra mig.

Jag kommer aldrig bli som min pappa, jag kommer aldrig bli en kvinnomisshandlare… Det sa han så många gånger. Sen kom drogerna in i hans liv, han började röka hasch dagligen. Jag minns så väl första gånger han kom hem så, jättefull och påtänd, den dagen kom att bli den jag aldrig skulle glömma. Den dagen jag aldrig kommer glömma är då han slog mig första gången, jag blev så chockad att jag bara stod och tittade på honom.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen… Jag minns smärtan, jag minns även känslan av att hela min värld försvann, just då. Just där. Dagen efter mindes han ingenting, han förstod inte varför jag bad honom att flytta. Flera gånger sa han –Jag trodde du älskade mig, du skulle ju bli min fru. När jag förklarade vad som hänt så bad han om ursäkt, han ville att jag skulle förlåta honom. Han lovade mig att det aldrig skulle hända igen, vi hade barn och nu väntade jag dessutom vårt andra gemensamma barn. Jag förlät honom och det tog ett tag innan han rörde mig igen, men varje gång han drack var jag rädd att han skulle slå mig.

Det kommer aldrig hända igen, du behöver inte vara rädd… Men sen kom den dagen igen, då han kom hem full och hög. Han fick för sig att jag flirtade när jag sa hej tillbaka till en granne, för att vara trevlig. Vi sitter i köket, han tar en cigg och släcker den på min arm. Jag ställer mig upp och går därifrån. Han blev så arg för att jag ville gå och skrek –Ska du gå till grannen nu? Han kommer sakta emot mig. Sedan när han står mitt emot mig, tar han upp sina händer. Han sätter dem runt min hals och talar om att om detta händer igen, att jag gör honom svartsjuk så kommer han inte släppa taget när han stryper mig igen. Den här gången var det mitt egna fel att han ströp mig, jag hälsade på en manlig granne.

Även efter denna gång så var jag kvar, jag trodde faktiskt att det var mitt fel… Men jag skulle vara glad och tacksam hette det. Att han bara rörde mig och inte vår son. Men jag vet, jag vet att jag den gången sa –Rör du mina barn så är det första och sista gången du gör det. Sen kom ytterligare en dag som jag aldrig trodde skulle komma. Jag skulle vara hemma klockan 17 efter ett besök på MVC, tåget var inställt och jag blev ungefär 30 minuter sen. Han blev arg för att jag inte var hemma i tid, han trodde mig inte. Han lade vår son i sängen och gick ner till centrum, för att se att jag verkligen kom med tåget. Han bara lämnade vår son helt själv hemma, i sin säng. Han var bara 7 månader gammal, jag kände hur jag kokade av ilska. Jag var arg, men jag sa ingenting, ilskan i mig då gav mig kraft och mod.

Vi kommer hem, han skriker och gapar på mig konstant, men jag går ifrån… Jag orkade inte lyssna på honom, om jag tjafsade emot så skulle det bara bli värre. När jag gick ifrån så skrek han –Du vänder inte ryggen emot mig! Han tog tag i mig hårt bakifrån, när jag vände mig om så sparkade han mig i magen. Och som jag hade sagt, om du rör mina barn är det det sista du gör. På något sätt fick jag en sådan kraft och styrka, jag kände mig inte rädd längre. Jag var redan upprörd över att han hade lämnat sonen själv. Jag sprang till vardagsrummet, jag visste att det på bordet stod en glaskanna, med vatten. Jag tog tag i kannan och ställde mig i soffan. Jag minns hur jag sa att om han tog ett steg närmare så skulle jag slå kannan i huvudet på honom. Han kom närmare och närmare –Vad ska du göra emot mig, du som är så rädd? Alla andra gånger som jag rört dig har du inte gjort något tillbaka?

Alltså mindes han till och med den gång som han hela tiden sagt att han inte minns… Han kom fram till mig och försökte få ner mig från soffan genom att slå mig på benen. Allt svartnade för mig. Jag tog den tjocka glaskannan, utan att ens tänka till. Jag slog honom i bakhuvudet, med all kraft. När jag såg blodet komma från huvudet fick jag panik, men det visade jag inte för honom. Efter det fick jag styrkan, jag gjorde slut och packade hans saker. Han rörde mig aldrig igen. Jag trodde aldrig att man kunde orsaka denna hemska smärta mot någon som sa sig älska en.

Jag tror att jag är starkare efter allt han gjorde mot mig… Idag skulle jag aldrig låta någon man ens höja en hand emot mig. Jag vill få bort alla minnen som gör ont, men ärren på kroppen och i hjärtat påminner mig dagligen. Jag valde att göra en polisanmälan för att jag ville gå vidare, det var det enda sättet för mig att få ett avslut. Förundersökningen var på 50 sidor. 2 videoinspelningar. 15 vittnen. Allt nedlagt, i brist på bevis…

Ankis historia är på riktigt. Den är viktig. Den berör. Den kanske skapar lite dålig stämning? Men det är dags att vi lyfter det här. Det är dags att vi pratar om dessa kvinnor och tillsammans arbetar för ett Järfälla, ett Sverige, en värld, där alla anses lika värda. Vänsterpartiet ser bekämpningen utav mäns våld mot kvinnor som en utav de viktigaste feministiska frågorna.

Vänsterpartiet Järfälla vill i sin budget öka stödet till kvinnojouren Stina med 500 000 kronor per år. Vi har i höst även lämnat in en motion där vi yrkar på att kommunen ger Järfällahus i uppdrag att anta och införa en policy och rutin för Huskurage. Huskurage (www.huskurage.se) är en ideell förening med målet att förhindra våld i nära relationer genom att ge grannar verktyg att agera.

Vänsterpartiet har politik för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, här är några utav dem:

• Införande utav en handlingsplan mot sexuellt våld.
• Feministiskt självförsvar ska inkluderas i skolans undervisning.
• Ett arbete för att bryta destruktiva maskulinitetsnormer.

Mer att läsa finns här: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/mans-vald-mot-kvinnor-och-andra-former-av-vald-i_H302959

Är du som kvinna utsatt? Eller känner du som läser någon som är utsatt? Mer information om vad du kan göra och vart du kan vända dig finns på www.kvinnofridslinjen.se

Just nu duggar nyhetsinslag om bostadsmarknaden tätt. Fokus är utifrån bostadsrätten och bostadslån, amorteringskrav och att bostadspriserna sjunker. Det talas även om en eventuell bostadsbubbla, fast det är ingen som riktigt vet. Även om att marknaden är mättad och det ska bli någon sorts byggstopp så hinner marknaden i kapp. Men det sägs sällan eller aldrig något om att många inte har råd med någon bostad alls, fast det borde vara en social rättighet.

Samtidigt ökar trångboddheten ibland annat förorterna.  Andra- och tredjehandshyror skenar då trycket efter hyresrätter är enormt. Fler barnfamiljer vräks på grund att de saknar betalningsförmåga och att de sociala skyddsnäten är borta. Många politiker tycker det är viktigare att hålla ner skatterna.

Alla bör ha rätt till en skälig bostadsstandard med ett fungerande kök, med toalett, dusch och sovrum. Däremot finns inga regler om hur många som får sova i ett och samma rum, men en riktlinje om att barn och vuxna inte ska behöva dela sovrum.

Frågan är hur det kunnat bli så här? Svaret är att den fria bostadsmarknaden inte är intresserad av lösa detta, utan det är vinstintresset som styr. Priset för byggbar mark och bostadspriserna kan sjunka om det byggs billiga hyresrätter som folk har råd med.

Varför har byggande av hyresrätter stått stilla? Varför förs argumentet fram att det inte går att bygga billigt och ekonomiskt hållbart för alla? I och med detta så har man indirekt accepterat den segregering som existerar i samhället och förstärker många destruktiva krafter, exempelvis främlingsfientlighet.  Då kommer argument som ”varför ska vi ta emot fler när vi inte har bostäder för alla svenskar” men även ”det ska inte byggas på min bakgård”.

Om det finns en generell lösning på bostadskrisen för alla, minskar risken betydligt för en bostadsbubbla. Och det går att bygga för alla. En lösning där bostaden återigen blir en social rättighet. Det krävs politisk vilja och tro på att det går. Det handlar inte om marknadshyror, att det är för låga hyror, utan det är det motsatta, att de är för höga. Marknadshyror gör att det blir hyresvärdens fria marknad och hyresgästen blir maktlös.

Vänsterpartiet har kämpat och kämpar för att våra socialförsäkringar ska höjas, följa den prisutveckling som sker och har skett. Vi har fått igenom en höjning av bostadstillägget för de fattigaste ålderspensionärer. Vänsterpartiet har förhandlat fram statliga subventioner för att sätta fart på byggandet av billiga hyresrätter. Tittar vi tillbaka på historien kan vi se att så skapar vi ett mer jämlikt och rättvist samhälle. Så kan vi minska riskerna för bostadsbubblor och minska segregeringen.

Bostäder ska vara en social rättighet. Alla ska ha råd att bo och äta.

Byggandet av billiga hyresrätter är den verkliga lösningen på det som sker inom bostadsmarknaden idag. Vi måste ta steget mot en framåtsträvande bostadspolitik. Ett första steg är att punktbebygga hyresrätter på redan bebyggd mark, som smälter in befintliga områden. Medborgarinflytande är viktigt för att kunna förverkliga detta. Att bygga hyreshus behöver inte och ska inte handla om att bygga nya miljonprogramsområden med höghus. Det är inte hållbart för miljön och skapar inte ett jämlikt samhälle.

Det handlar om att de politiska partierna bestämmer sig för att det är viktigare att lösa bostadskrisen än att värna vinsterna i byggsektorn. Då kan även Sveriges fattiga få tillgång till en bra och billig bostad.

Hemsidan har träffat Bo Lööf, 89 år. Han gick med i SKP 1944 som 16-åring, sedan han lämnat skogsarbetet runt byn Lillterrssjö i Västernorrland och for till Stockholm som så många andra. Han jobbade med monteringsjobb, byggde telefonstationer, reparerade spårvägar och flygmotorer, jobbade inom Kommunals område och mycket annat.

– Vi gifte oss 1949 och 1950 flyttade vi till Traneberg, där jag blev invald i styrelsen för SKP och var ordförande periodvis. En stor fråga som vi jobbade mot var kampen mot svenskt kärnvapen. Borgarna var för och sossarna var splittrade först. Sen jobbade vi mot kärnkraften och i Vietnamrörelsen. 1957 började jag på SAS motorverkstad i Bromma. 1960 flyttade vi till nya lokaler i Lindaverken där jag var med i Transports styrelse i cirka 20 år. Jag blev ordförande efter några år. Samtidigt var jag ordförande i SKP i Traneberg.

Han och hans fru flyttade sedan till Sundbyberg där han satt i kommunfullmäktige i två perioder. 1993 flyttade de till Kallhäll, gamla villastaden.

– Vi arbetare hade alltid en bra sammanhållning. Solidariteten var inte bara ett honnörsord. Man hjälpte varandra när det behövdes, inte som idag. Det finns ingen sammanhållning längre. Studiecirkelverksamheten som var väldigt stor finns ju knappt kvar.

– Man känner igen sig helt och hållet från 30-talet. Det är samma situation. Det är inte klokt att man kan tillåta nazister demonstrera med fanor och likadana kläder. Det är ju inte tillåtet i lag men polisen och regeringen ser mellan fingrarna. Sverige borde inte heller skicka tillbaka de afghanska ungdomarna som söker asyl.

Bara socialismen klarar klimathotet

– När det gäller klimathotet så kan det bara klaras med en planerad ekonomi, det privata näringslivet tar inte frågan på allvar och regeringen gör för lite.

Vad borde man göra mer politiskt?

-Nu bor många pensionärer i stora lägenheter och villor. För att arbeta bort en del av bostadsbristen borde man erbjuda många fler servicelägenheter med matsal. Inte bara vårdhem när folk är riktigt sjuka. De flesta avlider där redan efter några månader. Men bostadsbristen är inget nytt. För mig som nyinflyttad till Stockholm fanns det bara ett alternativ: att hyra ett rum. Då var det också stor bostadsbrist och hyran för en lägenhet eller hus var på tok för dyr. Samma som idag för många. Jag delade ett rum med min bror för att klara hyran.

-Många förfasas över kriminaliteten. Men även på min tid fanns det gäng som samlades. De kunde inte vara hemma för det kanske bodde tio personer i lägenheten. I gäng blir det ju lätt så att alla vill vara värst.

-Det är tragiskt att se hur landsbygden förfaller. Min farsa bröt mark och byggde själv bostadshuset och ladan i Lillterrssjö. Vi hade två kor och höns. Idag är kåkarna rivna och bara tre bor kvar i byn året om, det är sorgligt.

-Sossarna måste ändra sig när det gäller Jakobsbergs sjukhus. Vi har ju brist på platser och sjukhuset behöver vara kvar liksom vårdcentralen

Jag minns inte första gången det hände, för jag var så ung. Däremot minns jag delar ur min uppväxt. Jag minns hur jag i årskurs 8 blev ombedd att klä mig i vita genomskinliga byxor, med svarta stringtrosor under, för att behaga pojkarna i skolan. Jag minns hur pojkarna under hela högstadiet slängde kommentarer av sexuell karaktär, mot alla flickor som var ”snygga och sexiga”, och det var viktigt att vara, för var man inte det då blev man mobbad. Jag minns hur jag blev våldtagen av min egen sambo, hur han trots att jag sa nej tog sig friheten till att träda in i min kropp. Jag minns alla närmanden på krogen, ”Du får inte komma förbi om jag inte får en kram”. Inte ens på mitt eget bröllop fick jag vara ifred, jag minns hur en utav bröllopsgästernas pojkvän var allt för fysiskt nära mig och inte backade förens en annan man bad honom att backa. Jag minns även hur samma man tog min mamma på bröstet, bara någon minut senare, på mitt bröllop.

Mäns våld mot kvinnor måste få ett stopp. Kampanjen som bedrivits i sociala medier har belyst ett stort mörkertal utav sexuella trakasserier som kvinnor utsatts för utav män. Inom vissa forum är frustrationen bland männen så pass stor att det börjar handla om vilka män som våldtar mest. Jag struntar i vem som våldtar mest, jag är intresserad av att detta ska ta stopp, det ska inte förekomma. Män måste sluta se det som en rättighet att ta på en kvinna, samtycke ska vara centralt i fysiska närmanden.

Vänsterpartiet förslår bland annat en handlingsplan mot sexuellt våld, feministiskt självförsvar inkluderat i skolans undervisning samt ett aktivt arbete för att bryta destruktiva maskulinitetsnormer. I det statliga samarbetet med regeringen har Vänsterpartiet fått igenom ett ökat stöd till Sveriges kvinnojourer med 100 miljoner kronor per år, men det räcker inte. Mer om vad Vänsterpartiet vill göra finns att läsa här: https://www.vansterpartiet.se/politik/mans-vald-mot-kvinnor-och-andra-former-av-vald-i-nara-relationer

Jag är övertygad om att mörkertalet är stort även i Järfälla. Detta måste få ett stopp, NU!