Hemsidan har träffat Bo Lööf, 89 år. Han gick med i SKP 1944 som 16-åring, sedan han lämnat skogsarbetet runt byn Lillterrssjö i Västernorrland och for till Stockholm som så många andra. Han jobbade med monteringsjobb, byggde telefonstationer, reparerade spårvägar och flygmotorer, jobbade inom Kommunals område och mycket annat.

– Vi gifte oss 1949 och 1950 flyttade vi till Traneberg, där jag blev invald i styrelsen för SKP och var ordförande periodvis. En stor fråga som vi jobbade mot var kampen mot svenskt kärnvapen. Borgarna var för och sossarna var splittrade först. Sen jobbade vi mot kärnkraften och i Vietnamrörelsen. 1957 började jag på SAS motorverkstad i Bromma. 1960 flyttade vi till nya lokaler i Lindaverken där jag var med i Transports styrelse i cirka 20 år. Jag blev ordförande efter några år. Samtidigt var jag ordförande i SKP i Traneberg.

Han och hans fru flyttade sedan till Sundbyberg där han satt i kommunfullmäktige i två perioder. 1993 flyttade de till Kallhäll, gamla villastaden.

– Vi arbetare hade alltid en bra sammanhållning. Solidariteten var inte bara ett honnörsord. Man hjälpte varandra när det behövdes, inte som idag. Det finns ingen sammanhållning längre. Studiecirkelverksamheten som var väldigt stor finns ju knappt kvar.

– Man känner igen sig helt och hållet från 30-talet. Det är samma situation. Det är inte klokt att man kan tillåta nazister demonstrera med fanor och likadana kläder. Det är ju inte tillåtet i lag men polisen och regeringen ser mellan fingrarna. Sverige borde inte heller skicka tillbaka de afghanska ungdomarna som söker asyl.

Bara socialismen klarar klimathotet

– När det gäller klimathotet så kan det bara klaras med en planerad ekonomi, det privata näringslivet tar inte frågan på allvar och regeringen gör för lite.

Vad borde man göra mer politiskt?

-Nu bor många pensionärer i stora lägenheter och villor. För att arbeta bort en del av bostadsbristen borde man erbjuda många fler servicelägenheter med matsal. Inte bara vårdhem när folk är riktigt sjuka. De flesta avlider där redan efter några månader. Men bostadsbristen är inget nytt. För mig som nyinflyttad till Stockholm fanns det bara ett alternativ: att hyra ett rum. Då var det också stor bostadsbrist och hyran för en lägenhet eller hus var på tok för dyr. Samma som idag för många. Jag delade ett rum med min bror för att klara hyran.

-Många förfasas över kriminaliteten. Men även på min tid fanns det gäng som samlades. De kunde inte vara hemma för det kanske bodde tio personer i lägenheten. I gäng blir det ju lätt så att alla vill vara värst.

-Det är tragiskt att se hur landsbygden förfaller. Min farsa bröt mark och byggde själv bostadshuset och ladan i Lillterrssjö. Vi hade två kor och höns. Idag är kåkarna rivna och bara tre bor kvar i byn året om, det är sorgligt.

-Sossarna måste ändra sig när det gäller Jakobsbergs sjukhus. Vi har ju brist på platser och sjukhuset behöver vara kvar liksom vårdcentralen

Uppdaterades: 22 dec 2020