Nyheter

Internationella dagen mot våld mot kvinnor

Idag är det internationella dagen mot våld mot kvinnor. En dag. En dag! Hur har vi kommit hit? På vilket sätt har vi misslyckats? Hur kan det än idag, i Sverige, vara så utbrett och nästintill normaliserat? I Sverige har 13 kvinnor dött senaste året på grund av mäns våld mot kvinnor. 13. Mer än 1 kvinna varje månad. Undra hur mörkertalet ser ut? I de flesta utav fallen så är det inte en okänd förövare, majoriteten är män som lever nära kvinnan, som tar sig makten att äga henne…

Återgivningen nedan utspelade sig i Järfälla, mitt framför ögonen på oss alla. Men vi såg ingenting. Här är Ankis berättelse:

Det började en gång, för länge sedan… Jag fattade inte vad som hände så, eller så ville jag inte riktigt förstå vad som höll på att hända. Jag kunde inte gå ut på krogen med mina vänner utan att han blev svartsjuk, han kunde ringa ofta, säkert 10 gånger i timmen. Det resulterade i att jag slutade gå ut, för jag orkade inte med alla samtal och inte heller alla förhör som jag fick varje gång jag varit ute. Men det stannade inte där, om jag skulle åka och handla kläder, till exempel till barnen, så fick jag inte ens ha stringtrosor på mig…

Det kom lite små varningar i början… men det var ju inget som jag såg, men som idag kan få mig att tänka. Hade jag lämnat honom redan då, så hade inte allt annat hänt. Man lägger skulden på sig själv, än idag så fattar jag inte hur jag kunde missa alla ”varningssignalerna”. När man blir fysiskt och psykiskt misshandlad och lever med det i flera år, så börjar man till slut att tänka att det är ens eget fel. Var det mig det var fel på? Var det jag som gjorde min pojkvän så svartsjuk?  Var det mitt fel att han fick ett sådant kontrollbehov, vad gjorde jag ens för att känna såhär?

Han säger att det aldrig kommer hända igen… Gång på gång fick jag höra att det var sista gången, jag trodde på det, varje gång. I ett sådant förhållande blir man blind, svartsjukan tar över. Att leva med en man som man älskar över allt annat. Det går inte att beskriva eller förklara hur ”dum” jag känner mig, som var kvar. Det är så otroligt lätt för en person som aldrig upplevt det här att fråga –Varför lämnar du honom inte? Varför är du ens kvar? Det är väl bara att göra slut och flytta ut?

Alla elaka och kränkande kommentarer… i 2 år. När vi fick vår son blev han helt annorlunda, det psykiska våldet blev fysiskt. Nu när jag är äldre och har fått lite mer kunskap, så undrar jag om han kanske fick en förlossningsdepression. Han och hans mamma blev misshandlade i så många år innan hans mamma vågade lämna hans pappa. Det var liksom hans sätt, såhär behandlar man en kvinna, men jag trodde aldrig att han skulle röra mig.

Jag kommer aldrig bli som min pappa, jag kommer aldrig bli en kvinnomisshandlare… Det sa han så många gånger. Sen kom drogerna in i hans liv, han började röka hasch dagligen. Jag minns så väl första gånger han kom hem så, jättefull och påtänd, den dagen kom att bli den jag aldrig skulle glömma. Den dagen jag aldrig kommer glömma är då han slog mig första gången, jag blev så chockad att jag bara stod och tittade på honom.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen… Jag minns smärtan, jag minns även känslan av att hela min värld försvann, just då. Just där. Dagen efter mindes han ingenting, han förstod inte varför jag bad honom att flytta. Flera gånger sa han –Jag trodde du älskade mig, du skulle ju bli min fru. När jag förklarade vad som hänt så bad han om ursäkt, han ville att jag skulle förlåta honom. Han lovade mig att det aldrig skulle hända igen, vi hade barn och nu väntade jag dessutom vårt andra gemensamma barn. Jag förlät honom och det tog ett tag innan han rörde mig igen, men varje gång han drack var jag rädd att han skulle slå mig.

Det kommer aldrig hända igen, du behöver inte vara rädd… Men sen kom den dagen igen, då han kom hem full och hög. Han fick för sig att jag flirtade när jag sa hej tillbaka till en granne, för att vara trevlig. Vi sitter i köket, han tar en cigg och släcker den på min arm. Jag ställer mig upp och går därifrån. Han blev så arg för att jag ville gå och skrek –Ska du gå till grannen nu? Han kommer sakta emot mig. Sedan när han står mitt emot mig, tar han upp sina händer. Han sätter dem runt min hals och talar om att om detta händer igen, att jag gör honom svartsjuk så kommer han inte släppa taget när han stryper mig igen. Den här gången var det mitt egna fel att han ströp mig, jag hälsade på en manlig granne.

Även efter denna gång så var jag kvar, jag trodde faktiskt att det var mitt fel… Men jag skulle vara glad och tacksam hette det. Att han bara rörde mig och inte vår son. Men jag vet, jag vet att jag den gången sa –Rör du mina barn så är det första och sista gången du gör det. Sen kom ytterligare en dag som jag aldrig trodde skulle komma. Jag skulle vara hemma klockan 17 efter ett besök på MVC, tåget var inställt och jag blev ungefär 30 minuter sen. Han blev arg för att jag inte var hemma i tid, han trodde mig inte. Han lade vår son i sängen och gick ner till centrum, för att se att jag verkligen kom med tåget. Han bara lämnade vår son helt själv hemma, i sin säng. Han var bara 7 månader gammal, jag kände hur jag kokade av ilska. Jag var arg, men jag sa ingenting, ilskan i mig då gav mig kraft och mod.

Vi kommer hem, han skriker och gapar på mig konstant, men jag går ifrån… Jag orkade inte lyssna på honom, om jag tjafsade emot så skulle det bara bli värre. När jag gick ifrån så skrek han –Du vänder inte ryggen emot mig! Han tog tag i mig hårt bakifrån, när jag vände mig om så sparkade han mig i magen. Och som jag hade sagt, om du rör mina barn är det det sista du gör. På något sätt fick jag en sådan kraft och styrka, jag kände mig inte rädd längre. Jag var redan upprörd över att han hade lämnat sonen själv. Jag sprang till vardagsrummet, jag visste att det på bordet stod en glaskanna, med vatten. Jag tog tag i kannan och ställde mig i soffan. Jag minns hur jag sa att om han tog ett steg närmare så skulle jag slå kannan i huvudet på honom. Han kom närmare och närmare –Vad ska du göra emot mig, du som är så rädd? Alla andra gånger som jag rört dig har du inte gjort något tillbaka?

Alltså mindes han till och med den gång som han hela tiden sagt att han inte minns… Han kom fram till mig och försökte få ner mig från soffan genom att slå mig på benen. Allt svartnade för mig. Jag tog den tjocka glaskannan, utan att ens tänka till. Jag slog honom i bakhuvudet, med all kraft. När jag såg blodet komma från huvudet fick jag panik, men det visade jag inte för honom. Efter det fick jag styrkan, jag gjorde slut och packade hans saker. Han rörde mig aldrig igen. Jag trodde aldrig att man kunde orsaka denna hemska smärta mot någon som sa sig älska en.

Jag tror att jag är starkare efter allt han gjorde mot mig… Idag skulle jag aldrig låta någon man ens höja en hand emot mig. Jag vill få bort alla minnen som gör ont, men ärren på kroppen och i hjärtat påminner mig dagligen. Jag valde att göra en polisanmälan för att jag ville gå vidare, det var det enda sättet för mig att få ett avslut. Förundersökningen var på 50 sidor. 2 videoinspelningar. 15 vittnen. Allt nedlagt, i brist på bevis…

Ankis historia är på riktigt. Den är viktig. Den berör. Den kanske skapar lite dålig stämning? Men det är dags att vi lyfter det här. Det är dags att vi pratar om dessa kvinnor och tillsammans arbetar för ett Järfälla, ett Sverige, en värld, där alla anses lika värda. Vänsterpartiet ser bekämpningen utav mäns våld mot kvinnor som en utav de viktigaste feministiska frågorna.

Vänsterpartiet Järfälla vill i sin budget öka stödet till kvinnojouren Stina med 500 000 kronor per år. Vi har i höst även lämnat in en motion där vi yrkar på att kommunen ger Järfällahus i uppdrag att anta och införa en policy och rutin för Huskurage. Huskurage (www.huskurage.se) är en ideell förening med målet att förhindra våld i nära relationer genom att ge grannar verktyg att agera.

Vänsterpartiet har politik för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, här är några utav dem:

  • Införande utav en handlingsplan mot sexuellt våld.
  • Feministiskt självförsvar ska inkluderas i skolans undervisning.
  • Ett arbete för att bryta destruktiva maskulinitetsnormer.

Mer att läsa finns här: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/mans-vald-mot-kvinnor-och-andra-former-av-vald-i_H302959

Är du som kvinna utsatt? Eller känner du som läser någon som är utsatt? Mer information om vad du kan göra och vart du kan vända dig finns på www.kvinnofridslinjen.se

Skriv en kommentar