De senaste veckorna har vi börjat prata lite mer med en av dessa “anonyma” så kallade EU-migranter som syns på så många håll runt om i Sverige numera. Det visade sig att vi kan förstå varandra skapligt och när man väl fått namn på varandra så har man brutit anonymiteten. Idag hade vi kommit överens med Gabriella, som hon heter, om att vi skulle bjuda henne på mat och prata lite.

Gabriella är 35 år och bor i en större stad i Rumänien. Hon bor i ett hus med sina föräldrar och tre barn, två döttrar och en son. Trots att hon har två utbildningar och körkort är det hopplöst för henne att hitta ett jobb. Barnens pappa lämnade henne och barnen för en annan kvinna, och som arbetslös får hon motsvarande 1.200:- i månaden som ska räcka till att försörja henne och barnen. Alla tre barnen går i skolan. Gratis skollunch får de inte utan måste ta med hemifrån, vilket är en stor utgift.

För att klara försörjningen såg hon ingen annan utväg än att åka till Sverige och försöka tjäna pengar. Allra helst vill hon ha ett jobb. Tro mig, säger hon, jag vill inte tigga, jag vill ha ett jobb så mina barn kan se upp till mig. Gabriellas barn vet vad hon gör och vill såklart att hon ska stanna hemma, men hon har inget val. När hon är i Sverige så tar hennes föräldrar hand om barnen. Hennes pappa har en liten pension som de lever av och så skickar Gabriella hem pengar.

Gabriella pratar hela tiden om sina barn och om hur mycket hon saknar dem. Hon får ont i hjärtat av sorg, säger hon. Varje kväll gråter hon sig till sömns i husvagnen i Masmo, som hon delar med en vän och en pojkvän. Det är hennes vän som äger husvagnen. Den är inte fräsch, säger hon. Totalt är det cirka 20 personer som bor tillsammans i Masmo. Pojkvännen tigger också. Hon betonar att de inte har några officiella band mellan sig, inte är gifta. Han är dessutom yngre än henne. Men hennes föräldrar har träffat honom och verkar inte ha något problem med deras relation.

När vi träffar Gabriella och bjuder med henne på lunch så berättar hon att hon bara ätit lite bröd dagen innan. Ingen riktigt mat. Hon kallar sig själv för död och säger -Tro mig, alla pengar jag får in går till mina barn. Inget till mig.

Vi har lite problem med att förstå varandra. Gabriella pratar lite engelska och med ytterligare lite hjälp av översättning i datorn så går det skapligt, även om vi inte lyckas förstå alla detaljer. Varken hon eller vi.

När vi pratar om barnen, hur mycket hon saknar dem, och det faktum att hon måste tigga för att kunna försörja dem blir det väldigt känslosamt och Gabriella kan inte hålla tillbaka tårarna inne på restaurangen. Inte vi heller. Mellandottern fyller år om några dagar och Gabriella kan inte vara med och fira henne. Hon har inte träffat sina barn på nästan tre månader.

Hon har varit i Sverige ett par gånger tidigare. Hon har varit sjuk också, berättar hon, av stress över hur hon ska klara av att försörja sina barn.

Vi frågar hur det ligger till med att tiggeriet skulle vara organiserat, om det finns någon “boss” som kräver en del av pengarna, eller om de måste betala någon för platsen de sitter på. Det pratas ju mycket om det i Sverige. Nej, nej, säger Gabriella. Det är inget sådant. Vi hjälper varandra, håller ihop i familjen och hjälps åt ekonomiskt. Vi får tips om vart man kan vara. Inte mer organiserat än så.

Hur tog du dig till Sverige, undrar vi. Med buss, svarar hon. Det tar tre dagar. Vi lånar pengar till bussbiljetten, som kostar cirka 1.300:-. När vi kommer tillbaka så måste vi betala lånet (och ränta, kan man ju anta) med de pengar vi tjänat ihop i Sverige.

Man blir ju nyfiken på hur folk på gatan här i Jakobsberg är mot henne. Men Gabriella menar att de allra flesta svenskar är snälla. Hon säger lite skämtsamt att det beror på henne, för att hon är så trevlig. Jag säger “Godmorgon!” och “Hej!” och då är folk vänliga tillbaka.

Vi pratar ålder och hon tycker vi ser så unga ut och säger på skoj att det måste bero på att ni är vegetarianer. -När jag kommer tillbaka till Rumänien ska jag också bli vegetarian så jag ser yngre ut.

Gabriella, som inte ätit ordentligt på länge, hade först ont i magen av hunger. Efter att ha ätit får hon ont i magen igen. Det känns som att det börjar bli dags att låta henne gå tillbaka till hennes plats. Det har redan gått många timmar av dagen och hon visar det fåtal kronor hon fått ihop hittills idag. Hon berättar att hon kanske får ihop ungefär 100:- på en dag. När vi går tillbaka mot centrum så är det med kluvna känslor. Det blev ett litet avbrott i hennes vanliga tristess. Det känns bra att kunnat bidra med det lilla. Mitt i det sorgliga hade vi en trevlig stund och flera skratt. Gabriella bjöd hem oss till sig i Rumänien och tyckte vi kunde komma dit och fiska. Det ligger en sjö i närheten. Samtidigt är det otroligt sorgligt att EU-medborgare, som kan läsa, skriva, har diplom från två högskoleutbildningar och körkort ska behöva åka till andra EU-läder och behöva tigga ihop pengar för att kunna försörja sina barn. Som i Gabriellas fall när hon blev lämnad ensam med barnen. Att hon lider av sin situation går inte att ta miste på, att behöva tigga är förnedrande. När vi lämnat Gabriella så går vi hem till vår trygga tillvaro i överflöd och funderar på vart alla fördomar har sin källa, varför man så lätt sprider rykten snarare än tar reda på fakta och vad det egentligen kommer för gott ur stora klassklyftor, må så vara i det lilla som det större perspektivet.

Det är ingen långsiktigt lösning på Gabriellas problem, eller någon annan av de som tvingas tigga, men har du möjlighet så hjälp dem!

Kicki & Thomas

På måndag den 4 april kl. 18.30 träffas vårt miljönätverk och kommer bland annat att planera för intressanta studiebesök under våren och fortsätta diskutera kommunens miljöplan.

Är du intresserad av klimat- och miljöfrågor och känner att nu måste vi på allvar ta itu med klimatförändringarna och internationella miljökonventioner måste överordnas internationella frihandelsavtal? Eller kanske i det mindre perspektivet att vi måste värna våra naturreservat inom kommunen och en vegetarisk dag i kommunens skolor och förskolor kanske inte vore en dum idé? Kom med och gör din röst hörd!

Ta kontakt med Kicki.

Arbetet i den nya antirasistiska arbetsgruppen har rivstartat och rullar på bra. I dagsläget består gruppen av fyra personer som arbetar med ett par projekt. Gruppens huvudsakliga fokus ligger just nu på det kommande seminariet, med tema vithetsnorm och rasism, som kommer att hållas med Rossana Dinamarca på Hyllan, Jakobsbergs bibliotek den 14 april klockan 18.30.

Gruppen har haft ett fysiskt möte där vi diskuterat våra projekt, med huvudfokus på detaljer kring seminariet och ytterligare ett fysiskt möte är inplanerat innan seminariet. Utöver detta bibehåller vi en kontinuerlig kontakt med varandra och ger varandra uppföljning och feedback på vardera ansvarsområden.

Förutom seminariet på hyllan så planerar vi bland annat även inför en röd lördag i maj – håll utkik för mer info angående detta!

Tycker du detta låter som något för dig? Ta kontakt med oss!

Antirasistiska Arbetsgruppen
Vänsterpartiet Järfälla

Känner du dig kritisk till att Sverige är en monarki? Hur ser alternativet republik ut och hur skulle en övergång kunna ske? Finns det för- och nackdelar med ett kungahus? Behöver man välja en president eller kan riksdagens talman fungera som en sammanhållande kraft?

Det och mycket mer kommer vi att diskutera på måndag den 21 mars när Republikanska Föreningen Järfälla startar en studiecirkel. Samling kl 18.30 utanför kommunhuset på Vasavägen i Jakobsberg. Föranmäl dig till [email protected] senast på söndag.

Har du frågor, ring Peter på tel 070 255 1337

Vill du veta mer om vad Vänsterpartiet står i denna fråga så kan du läsa här eller i riksdagsmotionen ”Avskaffa monarkin”.

Personen på bilden har ingenting med texten att göra (Bild lånad från www.europaportalen.se)

Idag är den internationella kvinnodagen, en dag att fira tänker många. Men är det verkligen det? Varje dag blir miljontals kvinnor runtom i världen utsatta av våld från män, oftast den man kvinnan tror är sin allra närmaste person. Nedan följer en berättelse från verkliga livet.

När jag var 25 år träffade jag (vad jag trodde) en helt fantastisk kille. Vi gjorde allt tillsammans och jag älskade honom obeskrivligt mycket. Det gick ganska fort fram, vi hade det så bra och vi hade inte alls träffats länge när jag flyttade hem till honom. Vi hade det så himla bra, men efter tre veckor så började han bete sig annorlunda…

Det började med att jag inte fick ha min telefon när han var hemma, jag fick inte heller lämna huset utan honom. Till en början reagerade jag ganska starkt på att jag varken fick prata med eller träffa någon annan, men jag trodde honom när han sa att det var för att han älskade mig och inte ville att något skulle hända mig.

Men sen kom den där kvällen, den kvällen när han hade druckit extremt mycket och ville ha sex med mig. Jag sa nej, då slet han tag i mig och skrek att jag var en hora som skulle lyda hans order. Då blev jag chockad och rädd, så pass påverkad att jag ändå hade sex med honom.

Dagen därpå började jag packa alla mina saker, han bönade och bad mig att stanna kvar. Han lovade att det aldrig skulle hända igen. Han köpte blommor och smycken. Dum som jag var gick jag på det. Egentligen var jag nog kvar där i panik, jag vågade inte gå.

Tre månader efter detta vill han att vi ska skaffa ett barn tillsammans, men det ville inte jag. Men efter många kvällars diskussioner och samtal så insåg jag att jag faktiskt ville ha ett barn till. Vi slutade använda skydd och allt gick i raketfart, rätt var det var så var jag gravid. Jag älskade tanken på att få bli mamma igen.

Under den tredje graviditetsmånaden fick han för sig att jag skulle göra en abort, jag vägrade. Jag hade redan hunnit börja älska mitt barn. Samma kväll som jag berättar det för honom, att jag inte tänker göra abort, blev han helt galen.

Han tryckte ner mig i soffan och satte sig över mig. Han slog mig i ansiktet och försökte strypa mig. Jag tappade medvetandet. En stund efteråt kvicknade jag till och grät och skrek i ren panik. Jag reste mig upp för att ta mig till toaletten, då pressade han återigen ner mig i soffan.

Misshandeln fortsatte, han slog mig med knuta nävar emot magen och skrek att ungjäveln skulle dö. Jag var så rädd, jag låg där. Helt knäpptyst. Tillslut tog jag mig loss, fick med mig min telefon och sprang in på toaletten. Snabbt skickar jag ett sms till en vän, jag skrev att hen måste komma för jag blev slagen.

Jag minns smärtan, jag minns precis hur ont det gjorde, överallt. Jag stängde av mobiltelefonen och gömde den bakom toaletten. Då slog han sönder dörren och lyckades ta sig in. Han sparkade mig i magen, så pass mycket att jag började kräkas blod.

Då satte han sig ner, helt vit i ansiktet och började gråta. Han bad om förlåtelse, ringde till sjukhuset och sa att jag ramlat i källartrappan.

Vi åkte in till akuten och han följde med in i på undersökningsrummet. När sköterskan kom så bad hon honom att kliva ut ur rummet för att de skulle undersöka mig. Han reste sig upp och gick ut, då började jag gråta. Det kändes som att tårarna aldrig slut.

Sköterskan frågade mig om mitt namn var Anna, jag snyftade fram ett ja. Hon berättar att polisen ringt in och frågat efter mig. Då hade min vän, som jag sms:ade från toaletten, ringt polisen. Polisen hade förstått att vi var på sjukhuset.

Polisen var på plats, de fotograferade och dokumenterade alla mina skador och ville förhöra mig. Jag var rädd, rädd för att erkänna att det var han som jag älskade som hade utsatt mig för det här. Efter mycket övertalning så berättade jag.

Ungefär 30 minuter senare var han häktad, men släpptes igen efter ett dygn. Jag gjorde valet att aldrig mer åka tillbaka. Dock lades åtalet ner, i brist på bevis.

Det finns en ljuspunkt i den här historien, det är mitt fantastiska lilla barn. Min fina och högst älskade bebis överlevde misshandeln och är nu strax över året. Hen har en annan juridisk pappa, som älskar hen över allt annat. Utan min nuvarande partner, hade jag aldrig klarat mig igenom det här…

(Namnet är inte personens riktiga namn)

Mäns våld mot kvinnor är en samhällsstruktur, en del av machonormen. 2014 anmäldes fler än 28 000 fall där kvinnor över 18 år blivit misshandlade, ofta av närstående män, även cirka 6600 våldtäkter. Varje år mördas i genomsnitt 20 kvinnor av en närstående man. Mörkertalen är sannolikt stora.

Vänsterpartiet vill stoppa detta, mer om vad vi vill göra finns att läsa i följande riksdagsmotion.

Så avslutningsvis, vad firar vi?