Författare: thoste

Ytterligare en motion som Vänsterpartiet Järfälla har fått igenom.  Här handlar det om att investera i kommunens invånare. Idag existerar en riskfaktor med att Järfälla är en växande kommun, att mycket hamnar på plan- och byggnadsfrågor och det sociala förloras.

Sociala investeringsfonder finns redan i ett antal kommuner i Sverige, i ca 46 bland annat i Umeå, Norrköping och Malmö samt Region Skåne.

Kommunen har en viktig roll i att skapa jämlika förutsättningar i livet.  Det handlar om att ta tillvara på kommunens samlade resurser i from av människors vilja till delaktighet i samhällsbygget och investera i människor.

Investeringsfonden är ett sätt att synliggöra och skapa utrymme för nytänkande och metoder med tidiga insatser. Det är en viktig framtidsinvestering för att kunna förebygga och bryta negativa händelseförlopp hos Järfällabor och skapa mänskliga vinster.

Vänsterpartiet gör skillnad!

April 2015 lämnade (V)i in en motion om tillfälliga modulboenden i kommunen och gav kommunstyrelsen uppdrag att snabbt se över detta, för att lättare kunna hjälpa de som flyr förtryck och krig samt EU-migranter. Läget då var tufft och i dag kritiskt att kunna hjälpa dem med ett boende.

Ett år senare, kommuns kvarnar mal långsamt, har motionen gått igenom, vilket är glädjande. Det kommer att byggas tillfälliga modulbostäder med tillfälliga bygglov vid parkeringen vid Järfällavägen framför Mälargymnasiet (inom rödmarkerat område på kartan till höger).  Med detta kommer även kommunen uppfylla det krav som ställdes i motionen, kollektivtrafiknära, i centrala områden och att där det redan innan finns vatten och avlopp. Däremot har inte kommunen tagit med gruppen EU-migranter som motionen även var riktade till. Det är på så sätt synd att ställa grupper mot varandra, än att se över ”tak över huvudet garantin” så att den kan inkludera alla.

Projektet innehåller mellan 100-150 lägenheter och kommer ha en blandad form av boende och på sikt minska segregeringen som kan bli om nyanlända avskiljs i samhället. Här kommer det bli en blandning mellan studenter och nyanlända.

Vänsterpartiet Järfälla gör skillnad!

Mer information om besluter på kommunens hemsida.

Den 14 april besökte Rossana Dinamarca Järfälla, för att möta kommuninvånarna och diskutera vithetsnormen och rasism. 22 stycken besökte seminariet, 12 kvinnor och 10 män, både män och kvinnor tog ordet och delade med sig.

Rossana informerade om representation[1], hur viktig den är. Hon berättade bland annat om en elev hon haft hand om under sin tid som lärare. Denna elev, 13 år gammal, talade tydligt om att människor som ”vi”, inte kan bli någonting.

Vad har vi då för representation? En vit representation, staten är den sektor som har lägst andel anställda med invandrarbakgrund. I t.ex. rättsväsendet är det vita domare, hur påverkar det processerna för de som inte omfattas av vithetsnormen?

Flera besökande på seminariet delgav sina historier, flera väckte starka känslor. T.ex. berättade en utav deltagarna om sin son som vid 2-3års ålder frågade om en kan sola sig vit. Här kan vi alltså konstatera ett litet barn, som känner att han står utanför vithetsnormen[2]. Är han inte tillräcklig som han är? Kan inte han bidra med något?

En annan besökare delgav sitt barnbarns situation på förskolan, förskolan och familjen bor i ett mångkulturellt område, med saknad utav vit representation på barnets förskola. På avdelningen finns inte pedagoger som behärskar svenska språket, alltså får barnen på denna avdelning inte en jämlik språkundervisning jämfört med barn på andra förskolor, i andra områden. Detta bryter mot vad som regleras i skollagen och samtliga läroplaner som ”en jämlik skola”.

Vi i antirasistiska arbetsgruppen är otroligt tacksamma över de historier som delats med oss och tacksamma till er som tog er tid för att lyssna. Flera som kom var inte Vänsterpartister, tack för att ni kom och tar diskussionen på allvar. I den här kampen behövs alla.

Tillsammans är vi starka, det är när vi är tillsammans vi gör skillnad!

[1] Representation; en figur, bild eller idé som substituerar verkligheten (Källa: wikipedia)

[2] Läs mer här: https://vardagsrasismen.nu/tag/vithetsnorm/

De senaste veckorna har vi börjat prata lite mer med en av dessa “anonyma” så kallade EU-migranter som syns på så många håll runt om i Sverige numera. Det visade sig att vi kan förstå varandra skapligt och när man väl fått namn på varandra så har man brutit anonymiteten. Idag hade vi kommit överens med Gabriella, som hon heter, om att vi skulle bjuda henne på mat och prata lite.

Gabriella är 35 år och bor i en större stad i Rumänien. Hon bor i ett hus med sina föräldrar och tre barn, två döttrar och en son. Trots att hon har två utbildningar och körkort är det hopplöst för henne att hitta ett jobb. Barnens pappa lämnade henne och barnen för en annan kvinna, och som arbetslös får hon motsvarande 1.200:- i månaden som ska räcka till att försörja henne och barnen. Alla tre barnen går i skolan. Gratis skollunch får de inte utan måste ta med hemifrån, vilket är en stor utgift.

För att klara försörjningen såg hon ingen annan utväg än att åka till Sverige och försöka tjäna pengar. Allra helst vill hon ha ett jobb. Tro mig, säger hon, jag vill inte tigga, jag vill ha ett jobb så mina barn kan se upp till mig. Gabriellas barn vet vad hon gör och vill såklart att hon ska stanna hemma, men hon har inget val. När hon är i Sverige så tar hennes föräldrar hand om barnen. Hennes pappa har en liten pension som de lever av och så skickar Gabriella hem pengar.

Gabriella pratar hela tiden om sina barn och om hur mycket hon saknar dem. Hon får ont i hjärtat av sorg, säger hon. Varje kväll gråter hon sig till sömns i husvagnen i Masmo, som hon delar med en vän och en pojkvän. Det är hennes vän som äger husvagnen. Den är inte fräsch, säger hon. Totalt är det cirka 20 personer som bor tillsammans i Masmo. Pojkvännen tigger också. Hon betonar att de inte har några officiella band mellan sig, inte är gifta. Han är dessutom yngre än henne. Men hennes föräldrar har träffat honom och verkar inte ha något problem med deras relation.

När vi träffar Gabriella och bjuder med henne på lunch så berättar hon att hon bara ätit lite bröd dagen innan. Ingen riktigt mat. Hon kallar sig själv för död och säger -Tro mig, alla pengar jag får in går till mina barn. Inget till mig.

Vi har lite problem med att förstå varandra. Gabriella pratar lite engelska och med ytterligare lite hjälp av översättning i datorn så går det skapligt, även om vi inte lyckas förstå alla detaljer. Varken hon eller vi.

När vi pratar om barnen, hur mycket hon saknar dem, och det faktum att hon måste tigga för att kunna försörja dem blir det väldigt känslosamt och Gabriella kan inte hålla tillbaka tårarna inne på restaurangen. Inte vi heller. Mellandottern fyller år om några dagar och Gabriella kan inte vara med och fira henne. Hon har inte träffat sina barn på nästan tre månader.

Hon har varit i Sverige ett par gånger tidigare. Hon har varit sjuk också, berättar hon, av stress över hur hon ska klara av att försörja sina barn.

Vi frågar hur det ligger till med att tiggeriet skulle vara organiserat, om det finns någon “boss” som kräver en del av pengarna, eller om de måste betala någon för platsen de sitter på. Det pratas ju mycket om det i Sverige. Nej, nej, säger Gabriella. Det är inget sådant. Vi hjälper varandra, håller ihop i familjen och hjälps åt ekonomiskt. Vi får tips om vart man kan vara. Inte mer organiserat än så.

Hur tog du dig till Sverige, undrar vi. Med buss, svarar hon. Det tar tre dagar. Vi lånar pengar till bussbiljetten, som kostar cirka 1.300:-. När vi kommer tillbaka så måste vi betala lånet (och ränta, kan man ju anta) med de pengar vi tjänat ihop i Sverige.

Man blir ju nyfiken på hur folk på gatan här i Jakobsberg är mot henne. Men Gabriella menar att de allra flesta svenskar är snälla. Hon säger lite skämtsamt att det beror på henne, för att hon är så trevlig. Jag säger “Godmorgon!” och “Hej!” och då är folk vänliga tillbaka.

Vi pratar ålder och hon tycker vi ser så unga ut och säger på skoj att det måste bero på att ni är vegetarianer. -När jag kommer tillbaka till Rumänien ska jag också bli vegetarian så jag ser yngre ut.

Gabriella, som inte ätit ordentligt på länge, hade först ont i magen av hunger. Efter att ha ätit får hon ont i magen igen. Det känns som att det börjar bli dags att låta henne gå tillbaka till hennes plats. Det har redan gått många timmar av dagen och hon visar det fåtal kronor hon fått ihop hittills idag. Hon berättar att hon kanske får ihop ungefär 100:- på en dag. När vi går tillbaka mot centrum så är det med kluvna känslor. Det blev ett litet avbrott i hennes vanliga tristess. Det känns bra att kunnat bidra med det lilla. Mitt i det sorgliga hade vi en trevlig stund och flera skratt. Gabriella bjöd hem oss till sig i Rumänien och tyckte vi kunde komma dit och fiska. Det ligger en sjö i närheten. Samtidigt är det otroligt sorgligt att EU-medborgare, som kan läsa, skriva, har diplom från två högskoleutbildningar och körkort ska behöva åka till andra EU-läder och behöva tigga ihop pengar för att kunna försörja sina barn. Som i Gabriellas fall när hon blev lämnad ensam med barnen. Att hon lider av sin situation går inte att ta miste på, att behöva tigga är förnedrande. När vi lämnat Gabriella så går vi hem till vår trygga tillvaro i överflöd och funderar på vart alla fördomar har sin källa, varför man så lätt sprider rykten snarare än tar reda på fakta och vad det egentligen kommer för gott ur stora klassklyftor, må så vara i det lilla som det större perspektivet.

Det är ingen långsiktigt lösning på Gabriellas problem, eller någon annan av de som tvingas tigga, men har du möjlighet så hjälp dem!

Kicki & Thomas