Vi kvinnor har alltid blivit klassade som ”osäkra” väljare, vare sig det handlar om folkomröstningar eller allmänna val. Vi har nämligen väldigt svårt att bestämma oss. Vi tar lång tid på oss, lyssnar noga till alla argument och tar inte gärna onödiga risker.
Vi vill ha det säkra före det osäkra. Vi vill känna oss trygga. Och när vi inte kan bestämma oss så lyssnar vi på andra trygga, starka och säkra kvinnoprofiler som vi kan identifiera oss med.

Det här är ingen hemlighet utan en strategi som många politiska partier använder sig av i sina valkampanjer, inte minst ja-partierna i EMU-kampanjen. Med kvinnor som utrikesministern Anna Lindh, EU-kommissionären Margot Wallström och andra höjdare som Gunilla Carlsson och Marit Paulsen vill ja-sidan övertyga oss att vi kvinnor har allt att vinna på EMU.

Men låt er inte luras av den toma och grundlösa retoriken som ja-sidan vill pracka på oss. För sanningen är den att denna lilla skara kvinnor har ingenting som majoriteten av oss kvinnor kan eller bör identifiera oss med. Deras skepp är säkrat för en lång tid framöver.

De som istället får ta den hårda smällen av ett svenskt EMU-medlemskap är den vanliga kvinnan. Kvinnor utgör idag totalt omkring 80 % av de anställda i landsting och kommuner. De som riskerar att förlora sina jobb vid en EMU-anpassning av Sveriges offentliga sektor är med andra ord i mycket hög utsträckning kvinnor. Ja-sidans överskottsmål på 2,5 % istället för 2 % i den offentliga budgeten betyder 0,5 % mindre till den offentliga sektorn. Detta i sin tur betyder ännu mer nedskärningar och dessutom dubbelt slag mot kvinnors ekonomiska ställning.

En ökning av överskottsmålet säger sig själv. Varför skulle den behövas om EMU är så säkert som ja-sidan påstår? EMU är den största fällan för oss vanliga kvinnor som söker trygghet istället för flexibilitet på arbetsmarknaden.

Berivan Öngörur
Politisk sekreterare (v)

Uppdaterades: 10 jul 2003