Gabriella
De senaste veckorna har vi börjat prata lite mer med en av dessa “anonyma” så kallade EU-migranter som syns på så många håll runt om i Sverige numera. Det visade sig att vi kan förstå varandra skapligt och när man väl fått namn på varandra så har man brutit anonymiteten. Idag hade vi kommit överens med Gabriella, som hon heter, om att vi skulle bjuda henne på mat och prata lite.
Gabriella är 35 år och bor i en större stad i Rumänien. Hon bor i ett hus med sina föräldrar och tre barn, två döttrar och en son. Trots att hon har två utbildningar och körkort är det hopplöst för henne att hitta ett jobb. Barnens pappa lämnade henne och barnen för en annan kvinna, och som arbetslös får hon motsvarande 1.200:- i månaden som ska räcka till att försörja henne och barnen. Alla tre barnen går i skolan. Gratis skollunch får de inte utan måste ta med hemifrån, vilket är en stor utgift.
För att klara försörjningen såg hon ingen annan utväg än att åka till Sverige och försöka tjäna pengar. Allra helst vill hon ha ett jobb. Tro mig, säger hon, jag vill inte tigga, jag vill ha ett jobb så mina barn kan se upp till mig. Gabriellas barn vet vad hon gör och vill såklart att hon ska stanna hemma, men hon har inget val. När hon är i Sverige så tar hennes föräldrar hand om barnen. Hennes pappa har en liten pension som de lever av och så skickar Gabriella hem pengar.
Gabriella pratar hela tiden om sina barn och om hur mycket hon saknar dem. Hon får ont i hjärtat av sorg, säger hon. Varje kväll gråter hon sig till sömns i husvagnen i Masmo, som hon delar med en vän och en pojkvän. Det är hennes vän som äger husvagnen. Den är inte fräsch, säger hon. Totalt är det cirka 20 personer som bor tillsammans i Masmo. Pojkvännen tigger också. Hon betonar att de inte har några officiella band mellan sig, inte är gifta. Han är dessutom yngre än henne. Men hennes föräldrar har träffat honom och verkar inte ha något problem med deras relation.
När vi träffar Gabriella och bjuder med henne på lunch så berättar hon att hon bara ätit lite bröd dagen innan. Ingen riktigt mat. Hon kallar sig själv för död och säger -Tro mig, alla pengar jag får in går till mina barn. Inget till mig.
Vi har lite problem med att förstå varandra. Gabriella pratar lite engelska och med ytterligare lite hjälp av översättning i datorn så går det skapligt, även om vi inte lyckas förstå alla detaljer. Varken hon eller vi.
När vi pratar om barnen, hur mycket hon saknar dem, och det faktum att hon måste tigga för att kunna försörja dem blir det väldigt känslosamt och Gabriella kan inte hålla tillbaka tårarna inne på restaurangen. Inte vi heller. Mellandottern fyller år om några dagar och Gabriella kan inte vara med och fira henne. Hon har inte träffat sina barn på nästan tre månader.
Hon har varit i Sverige ett par gånger tidigare. Hon har varit sjuk också, berättar hon, av stress över hur hon ska klara av att försörja sina barn.
Vi frågar hur det ligger till med att tiggeriet skulle vara organiserat, om det finns någon “boss” som kräver en del av pengarna, eller om de måste betala någon för platsen de sitter på. Det pratas ju mycket om det i Sverige. Nej, nej, säger Gabriella. Det är inget sådant. Vi hjälper varandra, håller ihop i familjen och hjälps åt ekonomiskt. Vi får tips om vart man kan vara. Inte mer organiserat än så.
Hur tog du dig till Sverige, undrar vi. Med buss, svarar hon. Det tar tre dagar. Vi lånar pengar till bussbiljetten, som kostar cirka 1.300:-. När vi kommer tillbaka så måste vi betala lånet (och ränta, kan man ju anta) med de pengar vi tjänat ihop i Sverige.
Man blir ju nyfiken på hur folk på gatan här i Jakobsberg är mot henne. Men Gabriella menar att de allra flesta svenskar är snälla. Hon säger lite skämtsamt att det beror på henne, för att hon är så trevlig. Jag säger “Godmorgon!” och “Hej!” och då är folk vänliga tillbaka.
Vi pratar ålder och hon tycker vi ser så unga ut och säger på skoj att det måste bero på att ni är vegetarianer. -När jag kommer tillbaka till Rumänien ska jag också bli vegetarian så jag ser yngre ut.
Gabriella, som inte ätit ordentligt på länge, hade först ont i magen av hunger. Efter att ha ätit får hon ont i magen igen. Det känns som att det börjar bli dags att låta henne gå tillbaka till hennes plats. Det har redan gått många timmar av dagen och hon visar det fåtal kronor hon fått ihop hittills idag. Hon berättar att hon kanske får ihop ungefär 100:- på en dag. När vi går tillbaka mot centrum så är det med kluvna känslor. Det blev ett litet avbrott i hennes vanliga tristess. Det känns bra att kunnat bidra med det lilla. Mitt i det sorgliga hade vi en trevlig stund och flera skratt. Gabriella bjöd hem oss till sig i Rumänien och tyckte vi kunde komma dit och fiska. Det ligger en sjö i närheten. Samtidigt är det otroligt sorgligt att EU-medborgare, som kan läsa, skriva, har diplom från två högskoleutbildningar och körkort ska behöva åka till andra EU-läder och behöva tigga ihop pengar för att kunna försörja sina barn. Som i Gabriellas fall när hon blev lämnad ensam med barnen. Att hon lider av sin situation går inte att ta miste på, att behöva tigga är förnedrande. När vi lämnat Gabriella så går vi hem till vår trygga tillvaro i överflöd och funderar på vart alla fördomar har sin källa, varför man så lätt sprider rykten snarare än tar reda på fakta och vad det egentligen kommer för gott ur stora klassklyftor, må så vara i det lilla som det större perspektivet.
Det är ingen långsiktigt lösning på Gabriellas problem, eller någon annan av de som tvingas tigga, men har du möjlighet så hjälp dem!
Kicki & Thomas