Internationella kvinnodagen
Personen på bilden har ingenting med texten att göra (Bild lånad från www.europaportalen.se)
Idag är den internationella kvinnodagen, en dag att fira tänker många. Men är det verkligen det? Varje dag blir miljontals kvinnor runtom i världen utsatta av våld från män, oftast den man kvinnan tror är sin allra närmaste person. Nedan följer en berättelse från verkliga livet.
När jag var 25 år träffade jag (vad jag trodde) en helt fantastisk kille. Vi gjorde allt tillsammans och jag älskade honom obeskrivligt mycket. Det gick ganska fort fram, vi hade det så bra och vi hade inte alls träffats länge när jag flyttade hem till honom. Vi hade det så himla bra, men efter tre veckor så började han bete sig annorlunda…
Det började med att jag inte fick ha min telefon när han var hemma, jag fick inte heller lämna huset utan honom. Till en början reagerade jag ganska starkt på att jag varken fick prata med eller träffa någon annan, men jag trodde honom när han sa att det var för att han älskade mig och inte ville att något skulle hända mig.
Men sen kom den där kvällen, den kvällen när han hade druckit extremt mycket och ville ha sex med mig. Jag sa nej, då slet han tag i mig och skrek att jag var en hora som skulle lyda hans order. Då blev jag chockad och rädd, så pass påverkad att jag ändå hade sex med honom.
Dagen därpå började jag packa alla mina saker, han bönade och bad mig att stanna kvar. Han lovade att det aldrig skulle hända igen. Han köpte blommor och smycken. Dum som jag var gick jag på det. Egentligen var jag nog kvar där i panik, jag vågade inte gå.
Tre månader efter detta vill han att vi ska skaffa ett barn tillsammans, men det ville inte jag. Men efter många kvällars diskussioner och samtal så insåg jag att jag faktiskt ville ha ett barn till. Vi slutade använda skydd och allt gick i raketfart, rätt var det var så var jag gravid. Jag älskade tanken på att få bli mamma igen.
Under den tredje graviditetsmånaden fick han för sig att jag skulle göra en abort, jag vägrade. Jag hade redan hunnit börja älska mitt barn. Samma kväll som jag berättar det för honom, att jag inte tänker göra abort, blev han helt galen.
Han tryckte ner mig i soffan och satte sig över mig. Han slog mig i ansiktet och försökte strypa mig. Jag tappade medvetandet. En stund efteråt kvicknade jag till och grät och skrek i ren panik. Jag reste mig upp för att ta mig till toaletten, då pressade han återigen ner mig i soffan.
Misshandeln fortsatte, han slog mig med knuta nävar emot magen och skrek att ungjäveln skulle dö. Jag var så rädd, jag låg där. Helt knäpptyst. Tillslut tog jag mig loss, fick med mig min telefon och sprang in på toaletten. Snabbt skickar jag ett sms till en vän, jag skrev att hen måste komma för jag blev slagen.
Jag minns smärtan, jag minns precis hur ont det gjorde, överallt. Jag stängde av mobiltelefonen och gömde den bakom toaletten. Då slog han sönder dörren och lyckades ta sig in. Han sparkade mig i magen, så pass mycket att jag började kräkas blod.
Då satte han sig ner, helt vit i ansiktet och började gråta. Han bad om förlåtelse, ringde till sjukhuset och sa att jag ramlat i källartrappan.
Vi åkte in till akuten och han följde med in i på undersökningsrummet. När sköterskan kom så bad hon honom att kliva ut ur rummet för att de skulle undersöka mig. Han reste sig upp och gick ut, då började jag gråta. Det kändes som att tårarna aldrig slut.
Sköterskan frågade mig om mitt namn var Anna, jag snyftade fram ett ja. Hon berättar att polisen ringt in och frågat efter mig. Då hade min vän, som jag sms:ade från toaletten, ringt polisen. Polisen hade förstått att vi var på sjukhuset.
Polisen var på plats, de fotograferade och dokumenterade alla mina skador och ville förhöra mig. Jag var rädd, rädd för att erkänna att det var han som jag älskade som hade utsatt mig för det här. Efter mycket övertalning så berättade jag.
Ungefär 30 minuter senare var han häktad, men släpptes igen efter ett dygn. Jag gjorde valet att aldrig mer åka tillbaka. Dock lades åtalet ner, i brist på bevis.
Det finns en ljuspunkt i den här historien, det är mitt fantastiska lilla barn. Min fina och högst älskade bebis överlevde misshandeln och är nu strax över året. Hen har en annan juridisk pappa, som älskar hen över allt annat. Utan min nuvarande partner, hade jag aldrig klarat mig igenom det här…
(Namnet är inte personens riktiga namn)
Mäns våld mot kvinnor är en samhällsstruktur, en del av machonormen. 2014 anmäldes fler än 28 000 fall där kvinnor över 18 år blivit misshandlade, ofta av närstående män, även cirka 6600 våldtäkter. Varje år mördas i genomsnitt 20 kvinnor av en närstående man. Mörkertalen är sannolikt stora.
Vänsterpartiet vill stoppa detta, mer om vad vi vill göra finns att läsa i följande riksdagsmotion.
Så avslutningsvis, vad firar vi?