Okategoriserade

Integration är allas ansvar

Mitt namn är Berivan Öngörur. Skulle jag ha presenterat mig över telefon skulle det bli i stil med; ”Hej, jag heter Berivan Öngörur”. På andra sidan luren; ”Va sa du”?
Jag upprepar; ”Mitt namn är Berivan Öngörur”. På andra sidan; ”Ursäkta”? Och jag fortsätter; ”Berivan Öngörur, här”. Och så hamnar vi i en ond cirkel, som man också kallar en kulturkrock eller kulturchock om man så vill.

Men som ni förstår så har jag nu efter 18 år i Sverige och höga mobilräkningar lärt mig att inte göra introduktionen längre än nödvändigt. Jag är integrerad i det svenska samhället, får jag många gånger höra. Nu börjar jag direkt med; Hej, jag heter Berivan, jag bokstaverar, B som i Bertil, E som i Erik, R som i Rickard, i som i Ivar, V som i Viktor, A som i Adam och N som i Nicklas. Jag har dock fått lite kritik för hur jag som feminist endast väljer att bokstavera med killnamn, men det får jag leva med. Ett steg i taget. Jag brukar dock undvika att gå in på mitt efternamn om det inte är absolut nödvändigt. Och det är alltid lika roligt att höra motparten replikera; ”Hej Berivan”! Hur enkelt som helst. Snacka om integration!

Syftet med denna korta inledning är inte att på något sätt få er att tycka synd om mig för att jag har ett sånt konstigt namn. Det gör jag bäst själv. Det gör även tusentals människor i detta land med utländsk härkomst som väljer att byta sina namn, och därmed en del av sin identitet, till ett mer svenskklingande namn i tron om att få bättre chanser att komma till en arbetsintervju. Människor som inte bara är trötta på att bokstavera sina namn för konservativa myndighetspersoner som legitimerar och frångå sitt ansvar för integrationsarbetet med att säga ”att allt främmande är skrämmande”. Men människor som varje dag lever med att diskrimineras, kränkas och fråntas sin stolthet, integritet och dignitet för att de råkar heta nåt som inte rullar rätt i mun eller inte ser ut som majoriteten. Välkommen till landet med världsmästerskap i dålig integration!

“I have a dream that my four children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.” Detta sa Martin Luther King 1963.

Jag blir så ledsen, arg men mestadels besviken över att vi inte kommit längre och känner en frustration över att det händer så lite trots att vi vet så mycket. Vi kan inte längre tala om mångfald eller inte. Mångfalden finns här vare sig vi tycker det är främmande, skrämmande eller rent av spännande. Hur vi väljer att använda denna mångfald är helt avgörande för vilket samhälle vi vill leva i.

Integration är och förblir ett samhällsansvar och ”den stora tragedin är fortfarande inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad". Jag vill på inget sätt ge enkla svar på svåra och komplicerade frågor. Det handlar naturligtvis om att bryta upp möglade system, tankar och fördomar. Jag tror inte att integrationsminister Jens Orback, även efter han slutat snacka om ”hästar” och börjar arbeta, kan lösa de stora problemen med diskriminering och särbehandling på arbetsmarknaden, den utbredda segregeringen i bostadsområden eller maktlöshet som många människor känner i vårt samhälle idag.

Integrationen hänger inte bara på en person utan det är allas vårt ansvar. Med detta inte sagt att vi ska ställa oss upp och sjunga ”We shall overcome” men ibland glömmer vi bort eller underskattar det stora värdet i de små sakerna. Kanske kan du som personalchef fundera ännu en gång när du väljer att lägga vissa ansökningar åt sida. Att du som granne stannar till och småpratar med den andra grannen trots att han bär en turban och inte heter Svensson eller varför inte ta en fika med den där utländska städerskan på jobbet som alltid sitter och dricker sitt kaffe ensam. Inte som en välgörenhetsgest eller syndbockförklaring, men som en utsträckande hand. Och jag lovar att de människorna inte kommer att bitas.

Berivan Öngörur
Politisk sekreterare (v)

Skriv en kommentar